At the Drive-In, ett av mina absoluta favoritband någonsin, bestämde sig i februari 2001 för att påbörja en ”indefinite hiatus”. Jag minns den dagen med sorg, och en stor del av min relativt nya förhoppning (jag började lyssna på ATDI 1999-2000) att någonsin få se bandet live dog i samma stund. Ett litet hopp levde dock, de var ju inte helt borta, det var bara en ”obestämd paus” de hade tagit. Men så bildade medlemmarna nya band. Cedric och Omar startade Mars Volta och Jim, Tony och Paul formade Sparta. Pausen verkade mer och mer definitiv.
Mars Volta begav sig ut på en musikalisk resa som jag inte riktigt orkat följa efter. Sparta gjorde det enklare för sig och traskade på med ett sound mer likt ATDI, men inte alls i samma klass. Så det lämnade ett stort hål i min själ, och mina öron har suktat efter den aggressiva, melodiska och hårda rock som At the Drive-In levererade på album efter album.
Men så blev det 2002. Jag bodde i London och när jag inte skrev dikter, skrev brev till Josefin, hängde med Stefan eller Marcus (eller någon av våra fina gäster), lunchade på Stefans Pret, såg filmer på Marcus biograf eller promenerade runt i stan så gick vi på konserter. Och en dag så kom Mars Volta till stan. Vi fick se Cedric och Omar i verkligheten och det var en upplevelse. Cedric och Omar var utan tvekan hjärtat i ATDI, och de är båda musikaliska genier, men jag var inte komplett ändå.
Men så var det dags för Way Out West förra året, och jag fann mig själv framför en scen, tittandes storögt på medlemmarna i Sparta. Jim, Tony och Paul rockade loss framför mig och cirkeln var sluten. Jag kommer antagligen aldrig att få se ATDI live, men nu har jag i alla fall sett alla fem originalmedlemmar i ett av mina absoluta favortiband i verkligheten och på scen. Inte samtidigt, men alla har uppträtt framför mina ögon.
Men historien tar inte slut där. Samma kväll som vi såg Mars Volta så var ett band som heter Les Savy Fav förband. Sångaren (den skalliga, skäggiga och lätt överviktiga Tim Harrington) var full av energi och klättrade på spotlightställningarna. Underhållning på hög nivå och deras uppträdande överskuggade faktiskt Mars Voltas den kvällen. Så Les Savy Fav har funnits där i mitt bakhuvud hela tiden, men när jag köpte deras EP ”Rome (Written Upside Down)” var jag inte så imponerad. Det är ett band som gör sig bäst live. 2007 kom deras fjärde album ”Let’s Stay Friends” och de gästade Conan O’Brien med låten ”Patty Lee”. Återigen påmindes jag om Tims showmanship (titta på videon här nedanför!) och låten var ganska bra också. Så jag skaffade skivan och ”Patty Lee” gör sig ännu bättre på albumet faktiskt. Och Les Savy Fav har klivit fram som DET bandet som just nu fyller ATDI-hålet i min själ. Och det är inte att säga lite.
Nu har påsken börjat!
