- Besökare online:
Jun
29
Det händer så mycket runt alla, och för vår lille son så händer det nog för mycket. Även idag så var han jätteledsen när vi lämnade honom och efter 50 minuter så ringde de och sa att han fortfarande var ledsen och ropade efter mamma. Och sen sa de att det nog var bra om han inte gick sin sista dag imorgon utan idag. Och man har inte så mycket att säga emot sånt. Man vill ju inte att han ska vara på dagis och vara olycklig och gråta. usch! Så det var bara att ringa morfar och fråga om bilen, samt om lite hjälp. Just nu känner jag mig jätteförkyld (hostar, nyser och har ont i halsen) och nätterna är ju sisådär bra då det är en hel del amning – är kanske inte den mesta alerta mamman så att säga! 
Vi fick med oss tre teckningar som Gusten gjort i alla fall och en cd-skiva med lite bilder från dagis. Här är några bilder från Gustens dagis som han gick på mellan 2010-02-01 och 2010-06-29.
Samling i början av året
Gusten inspekterar leksaker
Gusten planterar en blomma
Gusten och planteringen
Samling i lite mer modern tid
Cykla på gården
Leka
Mer utomhuslek
Äta!
Eller äta?
Gustens favvofröken fick en stor kram och sen sa vi hejdå dagis och vinkade när vi gick både till kompisarna och huset.
Hejdå dagis! Tack för denna fina tiden!
Jun
10
Vi skulle egentligen haft ett ”samtal” med Gustens fröken den 3 juni, men ställde in det – av förståeliga skäl. Vi fick en ny tid idag vid 15. Vi var lite nervösa så som sig bör vid ett första utvecklingssamtal. Julie stannade i bilen ute med morfar som barnvakt för fröknarna tyckte inte hon skulle följa med in då hon är så liten och det finns massa ”smittor” på dagis.
På samtalet berättades det lite om hur dagarna ser ut på dagis och hur Gusten är när han är där. Han hade utvecklats mycket från när han började, men var fortfarande lite blyg – specifikt när det gällde pratandet. Han säger tydligen inte mycket på dagarna. Men bara för att han är tyst så är han inte mesig, utan går och hämtar någon av fröknarna ifall någon tar hans saker, eller tar tillbaka det samt är med på alla aktiviteter med liv och lust :). Han börjar också bli allt tryggare i sig själv och hitta sin ”plats” på dagis. Har börjat leka mer och mer med kompisarna och har fått några ”favoriter” där också. Han leker bra själv också och gillar dockrummet mest. När det gäller maten så äter han bra men använder inte besticken så mycket som han kanske borde.. något vi märker hemma också. Hans fröken sa dock att hon ser ju att han kan använda både gaffel och sked, men han glömmer bort det rätt ofta så de får påminna honom. Han äter också långsammare än de andra barnen och sitter ofta kvar sist med sin mat. Han har inga problem med att vara stilla (även om han har massa energi), till exempel på samlingen så hittar han direkt sin plats och sitter ner fint. Han kan också räkna in de andra barnen och bjuda alla på frukt utan att fröken går brevid och hjälper honom.
Sammanfattningsvis fick vi reda på att han är en glad och pigg kille, som alla gillar – både barn och vuxna. Ojoj, vad stolta vi kände oss när vi gick och hämtade honom från avdelningen efteråt. Fast så överraskade var vi ju inte, för vi vet ju att han är en superfin liten pojke.
Mar
10
Vi har diskuterat lite fram och tillbaka tidigare om Gusten ska få stanna till 14 eller 15 på dagis. Stannar han till 15 får han mellanmål där och hämtar vi vid 14 äter han det hemma. Och nu när vi har fått chansen att se vad som bjuds vore det elakt, ja nästan grymt, att ta hem honom vid 14. För titta vad han skulle ha missat denna vecka:
Vecka 10 serveras alltså:
- Mördegsinbakad äppelrulle
- Pannkakor med sylt
- Smörgås med mjölk och grönsaker
- Minipizza
- Fruktfat
Så nu är det bestämt, killen stannar på dagis till 15. Allt annat vore en omänsklig handling… 
Mar
3
Ja, vi vet också att det heter förskola. Och att man kanske helst ska säga/skriva förskolepedagoger? Men det är så mycket sötare och enklare att säga dagis och fröken, och vi försöker ändå att värdera verksamheten och pedagogerna lika högt, även om vi slangar till det. Så klart är egennamn det allra bästa kanske, men vi försöker ju att hålla både namnet på Gustens dagis och hans förskollärare lite hemliga. Jaja, vilken parentes.
Idag var det i alla fall premiär för Gusten att äta mellanmål för första gången på förskolan och således även dags att stanna där till tre. Jag lämnade honom som vanligt vid 09 och efter en jättesvår lämning i måndags, med kräktårar och ångestgråt, och en ganska svår lämning igår, med kläng och snyft, så gick lämningen idag bäst hittills med bara några hårda kramar och lite gnäll. Det görs alltså stora framsteg dagligen! I måndags och tisdags har han fått vara där 9-14 men nu idag tyckte vår fröken att det var dags att testa hela köret med mellanmål också. Så jag sa hej då och gick hem och jobbade. Dagen flög förbi som vanligt.
Eftersom jag ska till Gotland på fredag och inte kan hämta då, så bestämde vi att Josefin skulle följa med och hämta idag. Främst för att se vart dagiset ligger och hur det ser ut där, men också för att visa upp sig, så att de vet vem de ska lämna Gusten till på fredag. Så Josi slutade tidigare från jobbet och vi mötte upp vid stationen och gick hand i hand den korta promenaden till förskolan – i strålande solsken.
När vi kommer fram och kikar in på Gustens avdelning så är detta det första som möter oss:
Om ni klickar på bilden så ser ni bättre vem som sitter där och fikar. 
Vi gick in och när Gusten fick syn på oss hoppade han lite upp och ner i stolen, log stort och sa ”mamma”.
Allt hade gått väldigt bra idag också, precis som de senaste dagarna. Han hade ätit bra, sovit bra och varit med och lekt mycket. Och när vi kom hade han precis ätit en hel hamburgare som mellanmål. Josefin fick hälsa på fröknarna och Gusten passade på att visa oss runt. Efter en stund skulle vi ju hemåt igen och då fick vi bokstavligen släpa ut Gusten som inte alls hade någon lust att gå hem. Innan vi lämnade avdelningen så yttrade vår fröken de bevingade orden också: ”Nu är hans inskolning klar, tycker jag”. Vi blev båda jätteglada och nu kommer han alltså få vara där mellan 9-15 varje dag. Hon menade ju inte bara att tiden för inskolning är förbi, utan också att hon tycker att Gusten är redo att bli ett fullfjädrat dagisbarn. Det känns stort. Hon gjorde också en liten utvärderingen på hela inskolningen och verkade vara jättenöjd med Gusten och hur det hade gått. Med allt från mat, lek och sömn till lämning och hämtning. Det är ett fint ställe det där och nu vet vi, inte bara tror, att Gusten kommer att trivas.
Vår lille pojke går på dagis nu.
Mar
2
Så nu har Gusten alltså blivit hela 19 månader – eller 19,5 månad har han nog hunnit bli innan det har blivit av att skriva inlägget. Detta är Gusten i nuläget:
- Mycket glad och tuff när han är hemma med föräldrarna. När det ska lämnas (dagis och barnvakt) blir han allt mindre tuff och jättemammig/pappig och gråter en hel del. Då märker man att han är liten, även fast han ibland känns så stor. Det går dock ganska snabbt över när man väl har lämnat rummet/huset/förskolan.
- Älskar att bada, kliver själv i badbaljan – jätteförsiktigt. Sen vill han sitta där nästan hur länge som helst.
- Har en hang-up på kläder. Först och främst vill han helst vill ha både mössa, kofta och halsduk på sig inomhus. Försöker man ta av kläderna på honom blir han förkrossad. Har man sedan fått av honom kläder och ska ta på exempelvis pyjamas är även det omöjligt. Svårt läge ibland.
En vanlig syn här hemma. Visst, han har fått hjälp med haklapp och stänkskydd efter en hel del tjat. Men mössan och halsduken tar han ofta på själv.
- Pratar massor, inte direkt förståeligt men mycket snack blir det. Favorit är fortfarande ”Tåg där”. Men även ”Hej hej pappa” (eller hej hej mamma), gärna tillsammans med en vinkning, hörs ofta. Ibland slinker det ur något riktigt ord bland allt babbel. Jätteskoj att höra!
- Har blivit extremt tydlig med när han vill äta något. En tydlig pekning på det han vill äta och sen en tydlig pekning in i sin mun.
- Vill bestämma mycket – till exempel vilken stol han ska sitta i.. varje matstund så ska han välja och vill gärna byta någon gång innan han verkligen går med på att sätta sig.
- Har börjat småklättra nu sen dagisstarten. Klättrar upp på (och över) soffbordet helt plötsligt.
- Får små utbrott när saker inte går hans väg från klädesfrågor (som jag nämnde ovan) till att man tar något ifrån honom som han har hittat och anser är hans. Börjar så smått förstå det där med småbarnstrots..
- Äter, förutom när han hade öroninflammation, jättebra och jättemycket. Favoriter är köttbullar och lax. Korv slinker ner också.. samt ärtor, majs och gurka. Är dock inte särskilt förtjust i pasta eller saker med viss konsistens (svamp, aubergine, pannkakor)
- Leker bra själv längre stunder, och Nalle Furtado är ofta med på ett hörn.
- Har ändrat läggningsrutinerna. Innan var det välling (och smörj av miniderm samt eventuell nagelklippning) i soffan, tills det var lite kvar i flaskan och då gick vi in i vårt sovrum som var nedsläckt och la oss med vällingflaskan och sjöng lite och gosade (småslogs) tills Gusten eller båda somnar. Nu äts all välling upp i soffan (även nu med miniderm och nagelklippning vid behov) och sedan får Gusten välja en bok från hyllan (det blir mycket ”Den där!” tills han har valt) och oftast blir det Barbapappas nya hus, eller en bok från goboken om bokstaven A i alfabetet (där finns ett väldigt uppskattat tåg). Någongång har det blivit Pelle Svanslös eller ”Hus är gott sa Oskar”. Oskar hade en gång oturen att Gusten valde Mamma Mu och Kråkan firar jul – ganska mörka bilder med mycket text (och belysningen i vårt sovrum är inte bra) Hihi. När G väl valt sin bok tar han mamma (eller pappa) i handen, vinkar hejhej till den som inte går med och går sen in till sängen, kryper upp och lägger sig. Sen läses boken innan det släcks. Sen måste man såklart sjunga lite och klappa och lägga på täcke men på det hela är det en mysig rutin som passar oss.
- Gusten har även blivit mer mammig på sistone. Vi gissar på att det beror på att jag går till jobbet varje dag och försvinner bort i rätt många timmar. Sen är jag inte hemma när Gusten kommer hem från dagis heller. Oskar brukar säga att efter mellis brukar Gusten öka frekvensen på hur ofta han säger mamma. Tydligen är det dags för mamma att komma hem då. En knäpp sak som mammigheten har medfört är att Gusten inte alls vill att pappa ska ge varken välling eller natta honom. Så de senaste dagarna har vi för att slippa extragråt gjort så att jag gått och gömt mig när det ska börjas ge välling och även när det ska väljas bok för annars duger inte pappa.
Väntar på mamma – hela eftermiddagen lång.
Har inte heller hunnit skriva om barnmorskebesöket i förra veckan. Det gick jättebra. Detta är bebisen i nuläget:
- Hjärtat slår med 138 slag/min och enligt babysidor ska den väga runt 900 g.
- Mycket sparkar och vridningar håller den på med också.
Feb
25
Igår var en väldigt stor dag i Gustens och våra liv. Han skulle testa att sova på förskolan för första gången. Vi gick dit vid 09 och de hade sagt innan att jag bara skulle komma in lite snabbt och sen gå iväg. Så jag klädde av Gusten och var kvar ett litet tag innan jag satte mig på huk, klappade om honom och sa ”Hej då, nu ska pappa gå.” När jag började gå gick han efter lite och då plockade vår fröken upp honom och då, för första gången vid ett avsked på förskolan, kom tårarna. Jag var ju tvungen att gå vidare men det sved till lite när jag fortfarande hörde honom gråta genom dörren när jag gått ut. Samtidigt kändes det okej, eftersom det var första tecknet på att han kommer att sakna mig och att han verkligen förstår att han ska vara kvar där utan oss. Det är en viktig insikt för honom och något som antagligen måste komma innan han fullt ut kan acceptera att vara där hela dagarna.
Redan promenaden hem var nervös och jag väntade hela tiden på samtalet om att ”Nej, tyvärr, Gusten slutade aldrig att gråta efter att du gick. Kan du komma och hämta honom?”. Men de ringde inte. Och jag gick hem. Jag satte mig och jobbade framför datorn, fortfarande helt ovan med att Gusten inte ligger och sover i hallen. Något som han alltid annars gör om jag kan sitta i lugn och ro framför datorn.
Och dagen går. Jag är helt nervös hela tiden och har ingen direkt aptit. Men jag lyckades tillslut laga lite mat. Sen var det dags för hämtning och i god tid beger jag mig tillbaka till förskolan. När jag kommer fram går det runt nyvakna småtroll med bara tröjor och blöjor lite här och där på Krusbäret. Personalen håller på att tända och och dra upp persiennerna och får syn på mig: ”- Gusten sover”. Jag känner hur en enorm sten faller från mitt bröst. Jag får komma in och detta är vad som möter mig:
Sovande vagnkille. (klicka här för större bild)
Där låg han alltså. Och sov i en barnvagn inomhus. Precis som hemma. Vår inskolningsfröken hade försökt att lägga honom men han hade vägrat att ligga ner på madrassen. Han hade tyckt det var okej att vara där inne och hade suttit och läst lite. Och sen hade hon lagt sig ner själv och låtsats sova, men då hade han bara dragit i henne och försökt väcka henne igen. Då hade hon kommit ihåg att jag sagt att han alltid sover middag i barnvagnen hemma och rullat in tvillingvagnen som de har för utflykter in i sovsalen. Där hade hon bara rullat honom lite fram och tillbaka och då hade han somnat som en stock, redan vid halv ett. Och när jag kom vid två sov han alltså fortfarande. Åh. Visst, man kan se det som ett nederlag i sig, att han tvunget skulle sova i vagnen, men det viktigaste är ju att han kan sova överhuvudtaget på dagis, hur han sover där kanske löser sig lite lättare längre fram.
Annars hade dagen gått bra också. Han hade varit med och lekt ännu mer och tydligen ätit fint också. Och bara några sekunder efter jag tagit den första bilden, så kisar två små blå ögon mot mig:
Nyvaken vagnkille. (klicka här för större bild)
Han verkade väldigt förvånad över att se mig, verkade det som. Först går pappa och är borta halva dagen. Sen somnar jag och när jag vaknar så är han tillbaka igen. Mycket konstigt. Borde kanske ha somnat tidigare...
En lättad pappa och en väldigt glad Gusten packar i alla fall ihop sina saker och går tillsammans hemåt igen. Vi ringer mamma Josefin på vägen och berättar allt. Det blir en av de absolut finaste promenaderna vi har tagit tillsammans, mycket eftersom all nervositet och alla anspänningar hade släppt då.
Så idag var det dags för samma sak. Jag lämnade ännu snabbare, tog bara av mig skorna och gick in och klädde av honom och sa sen hej då. Det blev ett liknande avsked med lite tårar från Gusten när han fångades upp av fröken, men jag kände redan då hur mitt pappahjärta hade rustat upp lite bättre, och det sved inte riktigt lika många meter av promenaden hem. Sen flög dagen förbi och jag kunde jobba en hel del. Så himla roligt det är att kunna jobba med något man verkligen gillar och samtidigt veta att Gusten är på en rolig och trygg plats och har det väldigt bra och kul. Det är verkligen en stor gåva, när allt kan klaffa så bra.
Plötsligt är klockan nästan två igen och jag kilar tillbaka till förskolan. Idag möts jag av Gusten och fröken redan ute i korridoren. Hon är på väg ut för att flytta bilen för att snöplogen ska komma fram och tänkte tajma det med min ankomst. Gusten har sina vinterkängor på sig och även den svarta lurvjackan han har under overallen annars. Han hade tydligen velat ha på sig dessa plagg hela dagen, eftersom han inte riktigt var i samma form idag tydligen, och de kände att om det gjorde honom mera trygg så fick han gärna det. Han hade t o m gjort morgongympan i kängorna. Galna unge! Annars hade han varit lite tröttare idag (han sov i vår säng i natt och hostade en del) och hade inte ätit så bra. Sen hade han stupat i vagnen på sovstunden på samma sätt, redan efter 12 någon gång, och sovit till kvart i två. Så trots en lite sämre dag hade han ändå hållit ihop bra och vår förskollärare var jättenöjd med hur det hade gått hittills. Vi fick en bra pratstund där ute i korridoren och allt kändes helt underbart när vi gick därifrån. Vi ringde Josefin på vägen hem igen och berättade de glada nyheterna. Ikväll har vi haft Åsa, Andreas och fina Hugo på besök. En riktigt bra dag alltså.
Det verkar som det kommer ordna sig med Gusten på förskola trots allt. Bara han får en chans att vara där och slipper alltför mycket sjukdomar. Vi håller lite extra koll nu pga dagens form, men vi hoppas fortfarande att det är efterdyningar från senaste förkylningen/inflammationen. Det får morgondagen utvisa. God natt!
Feb
23
Pigg kille på morgonen. Busar med mammas vante.
Gusten inskolning på förskolan fortsätter. Efter en lyckad återupptagning igår, efter alla sjukdomar, skulle Gusten få stanna där mellan 9-12 idag. Det betydde alltså att han skulle få testa på lunch en gång till. Något som ju inte gick jättebra förra gången. Så i morse var jag bara där en kort sväng, sen sa jag hej då och kunde gå hem och jobba lite på allvar någon timma för första gången. Så himla bra för Gusten att vara på förskola, och himla skönt för mig att kunna jobba med gott samvete. Innan jag gick så fick jag även lappen från Försäkringskassan påskriven och jag har nu vabbat mina två första (och antagligen inte sista ) dagar i livet! Jag fixade inte med att anmäla att jag missade jobb förrän på torsdagen så det blev bara två dagar denna gång. Det är ju verkligen inget att vara glad över, men det känns ändå lite speciellt att vara en i VAB-gänget nu, efter att man hört så mycket om det innan. Det är ett fint land vi bor i, där staten bryr sig om våra barn så mycket.
Eftersom förskolan inte hör av sig förstår jag att allt har gått bra och lite innan 12 beger jag mig tillbaka till Krusbäret igen. Jag kommer fram, smyger in och det är helt knäpptyst. Inte en endaste unge syns till. Så ser fröknarna mig och ropar på Gusten. Han var inne i ”sovrummet” med alla de andra barnen eftersom han blivit så nyfiken när de släckte ner och och bäddade. Han hade tydligen satt sig och läst en bok precis innan jag kom, något som kanske bådar gott inför morgondagen. Han kommer ut, får syn på mig, säger ”phappah!” och springer emot mig. Åh! Oj! Det var en helt ny och alldeles underbar känsla. Det verkar ju nästan som om att han hade saknat mig.
Jag frågade hur det hade gått och det hade tydligen inte varit några problem idag heller. Han hade lekt på bra och även lunchen hade fungerat. Det var pasta med tonfiskröra och han hade ätit en del tydligen. Jag har svårt att uppskatta vad de tycker är ”bra” där på förskolan, men det lät som om han hade fått i sig en acceptabel mängd mat, samt mycket mjölk!
Så jag packar ner Gusten i vagnen och går hemåt. Väl hemma hinner jag gå några varv utanför huset i Gusten slocknar i vagnen. Jag bakar och plockar under tiden. Sen vaknar han, inte på det bästa humöret, men snart så blir det bra igen. Om han får sitta och läsa i sin Pelle Svanslös-bok medan jag matar honom (hmph!) med gröt så går allt bra. Vi har märkt ett visst nytt (ganska svängigt) humör som kom samtidigt som aptiten och energin kom tillbaka efter öroninflammationen. Det är nu trotset börjar på allvar känns det som.
Utslagen förskolekille i vagnen.
Ikväll hade vi Frank och hans föräldrar på besök. Vi åt en god pastasallad och jag hade bakat kärleksmums. Det är så himla kul att träffa jämnåriga Frank och höra om hans förskola och liv. Frank sprutar ut nya ord hela tiden och verkar ha lärt sig massor på den lite längre tid han hunnit vara på dagis.
I morgon är det dags för det största förskoletestet hittills – sovstunden. Jag ska lämna honom vid nio och inte hämta förrän 14 är det sagt. Fem(!) timmar utan pappa! Hur ska det gå? Jag är mest orolig för mig faktiskt. Men går inte sömnen bra så ringer de, och så får jag komma och hämta honom. Men nu håller vi alla tummar för att Gusten 1) håller sig frisk och 2) kan sova på dagis. Håll hårt nu!
Feb
7
Inskolningen fortsätter även om jag inte är världens snabbaste på att rapportera om den. I fredags var det dags för att återigen infinna sig på förskolan vid nio. Planen var att Gusten skulle vara utan mig ganska mycket den dagen så redan vid lite efter nio sa jag hej då till honom och tog en promenad. Eftersom vi bor så nära förskolan och det går så bra för Gusten tycker förskolläraren att det är okej att jag går hem medan Gusten inskolas istället för att sitta i personalrummet som många andra gör. Jag tyckte dock det var lite väl magstarkt att bara vandra hem igen när jag skulle lämna honom ensam en längre tid så jag passade på att göra ett ärendet istället. Så klart så fungerar inte mikrofonen på iPhonen och jag tänkte gå till Telia och fråga om det. Men det var ju inte öppet där förrän tio så jag hamnade på caféet precis bredvid och satt och läste och fikade ett tag istället. Det kändes skönt att hålla sig ute på stan ändå så att jag snabbare kunde ta mig tillbaka till förskolan ifall de skulle ringa.
Gusten skulle vara utan mig ända fram till tolv och skulle även få äta med de andra barnen denna dag. Så jag satt och fikade och runt halv elva gick jag över till Telia om berättade om telefonen. Jag hade fortfarande inte hört något från förskolan när jag gick därifrån så jag antog att allt hade gått vägen så långt. Eftersom Gusten skulle äta där och sen gå hem antog jag att han skulle somna i vagnen då vid 12 som han brukar. Så jag gick förbi förskolan och hämtade sittvagnen som han hade åkt i på morgonen och gick hem med den för att byta mot liggvagnen istället. Jag gick bara hem och vände och sen tillbaka och satte mig och läste i personalrummet. Vid 11.40 hör jag en bekant röst komma in i rummet bredvid och snart tittar Gustens lilla huvud in genom dörren med fröken hack i häl.
Allt hade gått jättebra! Han hade lekt på som vanligt. Han hade bonkat i huvudet i ett av borden och ”gnällt någon sekund, sen hade allt blivit bra igen” och de hade haft gympa och han hade ”först varit tveksam till gympan men sen blev det musik och då hade han dansat med kompisarna”. Åh, jag kan verkligen se Gusten svänga loss med sina nya vänner där. Han älskar ju att dansa.
Men sen var det dagens stora prövning – nämligen maten. Det hade inte gått så bra. Han hade först plockat lite med fingrarna och sen hade de försökt mata honom lite men det hade kommit ut igen. Det var moussaka som bjöds och han verkade haft svårt med auberginebitarna. Det har vi alltid sagt, att han är duktig med nya och annorlunda smaker med väldigt petig när det kommer till konsistens. Så det var ju ett mindre nederlag men Gusten verkade glad ändå. Så jag stoppade honom i vagnen och tänkte gå hem och ge honom lite chili con carne från dagen innan. Men jag märkte snabbt hur trött han var där i vagnen och hittade istället en banan i skötväskan som han mumsade i sig innan han somnade sött, helt slut efter en halv dag på dagis.
Feb
4
Igår blev det ju en paus i inskolningen, men idag var vi på det igen. I tisdags var vi där 10-11 igen och Gusten lekte på fint. Pojken från i måndags stannade inne med honom igen och ett tag lekte jag med honom och Gusten lekte med fröken (i brist på ett bättre ord). Hon tyckte att det gick så bra att jag skulle testa att gå ifrån en stund redan på onsdagen. Men ja, sen kom ju onsdagen och vi fick inte komma pga personalbrist. Men det gick ingen nöd på oss, vi tog en långpromenad och lekte en hel del i snön:
(Jag passade på att provfilma lite med iPhonen också. Filmen har dock inget ljud, det verkar vara något fel på telefonens inbyggda mikrofon )
I morse traskade jag och Gusten iväg till förskolan igen för dag tre av inskolningen. Idag var vi där redan vid 09 och var med på samlingen vid halv 10. Gusten lekte glatt med alla barnen och jag blev även involverad i en hel del lekar av de andra barnen. Så himla mysigt att vara på en plats med massor av småttingar, de flesta knappt 2 år. Vid samlingen vågade Gusten inte riktigt sitta ner i ring med de andra barnen utan stod bak vid mig, som satt på en stol utanför ringen. De sjöng några sånger och ett av barnen gick runt och räknade in allihopa. Alla utom en var där idag, så 11 stycken, med Gusten inräknat, var på plats. Sen delade samma barn ut apelsinbitar och efter att Gusten plockat en frågade ”vår” fröken om han ville sitta hos henne och äta. Då gick han dit och satte sig i hennes knä. Lycka! Så himla fint.
Lite efter 10 bestämde vi att jag skulle gå iväg till personalrummet ett tag. Att vara borta runt 30 minuter var en bra start tydligen. Så jag sade tydligt hej då och klappade om Gusten, som inte brydde sig nämnvärt om mig när han lekte, och gick iväg. I personalrummet tog jag en kopp kaffe och satte mig och läste lite. Jag trodde kanske någonstans att Gusten skulle bli lite ledsen och väntade lite på att bli hämtad. Efter c:a 30 minuter hade det inte dykt upp någon mer i personalrummet och jag smög tillbaka. Där lekte alla barnen och Gusten var med som vilken unge som helst. Fröken sa att hon hade tänkte att jag t o m kunde ha stannat borta en stund till men att detta blev lagom som första gång. Allt hade gått jättebra. En gång hade han verkat lite orolig och letat efter något (kanske pappan?) men då hade han hämtat fröken och allt hade blivit bra igen. Så vid elva började Gusten bli riktigt trött (och jag eftersom han var vaken mellan halv fyra och fem i natt) så då gick vi hem.
I morgon ska vi dit vid 09 igen och jag ska gå ifrån redan innan samlingen vid halv 10. Sen ska han få vara kvar och äta också vid halv tolv och så hämtar jag vid tolv. Spännande! Det känns redan bra och jag tror att det kommer gå vägen. Vår fröken tycker att det går väldigt bra för Gusten och han verkar redan ty sig till henne. Alla de andra barnen verkar så snälla också, och de leker redan lite med Gusten (och med mig ).
Återkommer i morgon med en ny rapport om hur det går när Gusten är utan mig den längsta stunden hittills. Håll tummarna för att det ska gå bra!
Gusten smyger i hallen på sin avdelning. Han har fått en egen plats på andra sidan från där han står.
Matrummet.
Det mysiga personalrummet med gamla möbler och sköna soffor.
En väldigt spänd med god kopp kaffe i personalrummet.
Det var lite udda bilder från Gustens förskola. Jag smygfotar lite nu i början med mobilen bara. Det blir säkert fler och bättre bilder längre fram.
Feb
1
Det började redan i morse. Jag vaknade och var helt nervös. Gusten skulle inskolas på förskola vid 10 och jag hade svårt att äta frukost. Ni som följer mitt twittrande fick snabbt en inblick:
”Snart bara en timme kvar till Gusten börjar inskolningen på förskolan. Gusten verkar lugn, pappan är nervös.”
Eftersom vi aldrig besökte just denna förskolan när vi gjorde våra besök i våras så var vi ju inte helt säkra på vad det skulle vara för ställe. Och jag var inte helt säker på om jag skulle hitta dit, än mindre hitta in. Det, och att komma i tid, var det som stressade upp mig mest från att jag slog upp ögonlocken i morse. Jag blev inte helt lugn förrän jag satte min fot innanför dörren på förskolan en stund senare. Det skulle dock visa sig att det inte var helt enkelt att komma in.
I god tid efter frukost packade jag ner Gusten i vagnen och började kämpa mig bort genom ett snöigt och oplogat Lund. Förskolan ligger nära så vi var där runt en kvart för tidigt. Jag går in genom grinden och kör fram till dörren. Jag drar i handtaget – låst. Jag tittar in genom ett fönster till höger om mig och ser två kvinnor klä på några småttingar. De tittar på mig och fortsätter sen med påklädningen. Snart kommer det ett gäng barn och samma två kvinnor och fortsätter att klä på småttingarna innanför den låsta dörren. Jag ler mot dem och pekar lite på dörren. De bara stirrar på mig och barnen klättrar upp i fönstret och trycker sina små runda ansikten mot rutorna. ”Vill ni komma in, vill ni komma in!?” ropar de. ”Hemskt gärna” säger jag. Den ena kvinnan går iväg den andra tittar på mig. ”De kommer inte in. De vill inte komma in” börjar barnen ropa. ”Det vill vi visst det!” tänker jag men vill inte möta deras blickar längre eftersom det börjar kännas fånigt. Varför tror de att jag står där utanför med min son som ett fån?
Efter ett tag kommer en äldre kvinna och öppnar dörren:
- Ville du något?
- Ja, öh, jag skulle på inskolning här med Gusten idag.
- Vilken avdelning ska du till? Vet du det?
- Jo, Krusbäret.
- Aha, det här är Blåbäret, gå ut samma väg du kom och gå sen in på den exakt likadana gården här bredvid. Där ligger Krusbäret. Jag säger till att du kommer. Och tänk på att använda båda handtagen, säger hon, och pekar på det övre handtaget i huvudhöjd. Dörren var alltså inte alls låst och det var därför de vuxna och alla barnen undrade varför vi bara stod där. Aha! Men hur skulle jag och Gusten kunna veta det, dagisrookies som vi är.
Jag baxar iväg vagnen till den andra gården, parkerar och öppnar båda handtagen och kliver in med Gusten.
- Hej, jag skulle på inskolning här idag.
- Heeej Gusten!!, ropar en kvinna till höger om mig. Hon presenterar sig och det visar sig vara förskolläraren som ska ta emot oss (jag låter henne förbli anonym).
Barnen på avdelningen ska precis gå ut och det blir snabbt tomt där. Förutom en liten pojke som sitter kvar ensam på golvet. Han mår inte helt bra idag och ska vara inne, säger förskolläraren. Gusten börjar genast undersöka stället medan hon visar oss runt. Det är nyrenoverat sommaren 2009. Det är stora ljusa rum med vita väggar och gröna golv. 12 barn med Gusten, kanske 13 i mars, och tre stycken lärare. Hon visar oss bort i korridoren och berättar om de andra avdelningarna. Det är ett jättestort långsmalt hus med en lång korridor genom hela. Det finns småbarnsavdelningar, syskonavdelningar och avdelningar för större barn. De små barnen har egna mindre gårdar att leka på, men kan även vara ute under hårdare uppsikt med de större barnen på den jättestora, fina gården på husets kortända.
Hon visar oss vidare bort till köket där vi får hälsa på kocken som lagar all mat på plats. Han är en jätterolig typ direkt hämtad från en Disneyfilm, lite som den smale kocken i Lady & Lufsen. Vi får även titta in i personalrummet där jag kommer spendera en hel del tid under inskolningen när jag ska ”försvinna” och G ska vara själv. Där finns kaffe och vindruvor och mysiga gamla soffor, stolar och bord. Känns verkligen hemtrevligt.
Gusten har tagit med sig en liten rosa dockvagn från sin avdelning som han puttar framför sig under hela rundvandringen. Jag frågar lite mer om tiden och det är samling 09:30, lek ute från 10 till 11. Lunch vid 11.30 och vila 12-14. Vid14.30 är det mellanmål och sen fri lek resten av dagen. De äter även frukost runt 08 men vi bestämmer att det blir bäst att lämna vid 09 och hämta efter mellis vid 15. Vi får se om vi kan få ihop det med jobb för mig under den tiden, och att vi inte behöver pussla för mycket med annat. I sådana fall blir det hämtning 14 istället.
Vid 11 kommer alla barnen in igen och rummen fylls snabbt med lek. Vi kommer tillbaka från rundvandringen och Gusten finner sig snabbt och börjar plocka med trätågen på golvet. Barnen på Krusbäret är mellan 1-3 år men de flesta är precis runt 18 månader. Alla jag ser verkar jämngamla med Gusten och tittar nyfiket på den nye lekkamraten. Gusten plockar fram några böcker och börjar bläddra lite, då säger läraren att det är dags att säga hej då och att vi ses igen i morgon. En timme bara flög förbi och om Gusten hade fått bestämma hade vi kunnat stanna hela dagen. Men vi ska tillbaka för samma vända i morgon, 10-11, och sen trappas inskolningen stegvis upp varannan dag. Verkar riktigt vettigt och av Gusten att döma kommer det att gå bra. Men vi får se hur det blir när det kommer till avsked…
Vi klär på oss igen, vinkar adjö till alla barnen och beger oss hemåt. Gusten sitter speedad i vagnen och undrar nog lite vad som nyss hände. Jag går där överlycklig för den fina förskola vi lyckats hitta till vår son. Det blir nog bra det här.
På Twitter efteråt:
”Första träffen på förskolan avklarad. Det verkar vara ett underbart ställe. Gusten kände sig som hemma direkt.”
SENASTE MOBILBILDERNA
Arkivet – av Oskar Dahlbom- Juliga mandelfrikadeller söndag, december 29, 2013Ett recept på världens godaste mandelfrikadeller cirkulerar runt på internet och dyker upp på olika bloggar då och då. Vi använder oss av ett recept från Coop och de har blivit ett återkommande inslag i vår matlagning. Nu till jul ...
- Sommaren 2013 fredag, juni 7, 2013Efter #blogg100 så gick luften ur mig totalt. Det var otroligt roligt att blogga varje dag, men ofta var det också riktigt plågsamt. Att skriva om något någorlunda vettigt VARJE dag var mödosamt, men jag fick samtidigt väldigt mycket sagt ...
- Snart här: Kallbryggt Kaffi #blogg100 onsdag, maj 1, 2013Det har varit en spännande resa. Från de första stapplande stegen med kallbryggt kaffe i februari fram till idag. Jag har bryggt, smakat, ändrat recept, bryggt, smakat, bjudit och bryggt igen. Men nu sitter allt som det ska. Jag lämnade ...
- Jag har närt Darth Vader vid min barm #blogg100 tisdag, april 30, 2013Ett foto från dagens promenad. Julie i Gustens gamla vårjacka. Men vem är det som uppenbarar sig i skuggan?
- The Coco Series #blogg100 måndag, april 29, 2013Eftersom jag helt har tröttnat på Spreadshirt och faktiskt redan har sålt lite på Redbubble så flyttar jag över min Conan O’Brien-serie till den sistnämnda butiken. Även om Conan hade svårt att följa Barry på The Correspondents’ Dinner så är ...
- Juliga mandelfrikadeller söndag, december 29, 2013
