– Hej, sa lillgrodan.

– Hej, sa jag.

Eller ja, så kunde det gått till. Men istället så låg jag och lyssnade på Josefins mage, eftersom hon sa att bebisen var lite extra aktiv idag, när det plötsligt hände. Jag hörde en liten duns samtidigt som jag fick en liten knuff mot örat. Samtidigt sa Josefin ”Kände du det?”, vilket bevisar att det inte bara var inbillning från min sida. Och ja, jag kände det! Väldigt tydligt.

Så nu har vi hälsat på riktigt. Och jag vill ligga med örat tryckt mot Josefins mage så ofta som möjligt nu för att uppleva det igen. Det var helt fantastisk! Jag har haft kontakt med det lilla livet där inne. Och nästa gång ska jag knuffa tillbaka lite, så att lillgrodan inte blir alltför kaxig!