Gårdagen började med ett BVC-besök och aldrig har man sett maken till perfekt bebis. Gusten var snäll redan i bilen och inne hos BVC-sköterskan satt han i mammas knä och såg snäll och glad ut. Till och med under vägningen var han snäll! Och han gjorde sina föräldrar stolta när han fortsatt rakt upp på sin viktkurva – nu stannade vågen på 4 540 g! Det börjar bli skillnad mot den lilla bebis på 2 900 g som vi hade med oss hem från patienthotellet. 🙂

Om Gusten var exemplarisk på BVC så kan man säga att han visade en liiite annorlunda sida på kvällen då vi skulle äta pizza med Frida, Mia och Carlos hemma hos Mia. Lite kinkig hade Gusten varit under dagen och vi förberedde oss för att åka bort med att mata honom i tron att han skulle bli nöjd. Men redan i bilen på väg bort var han gnällig och det fortsatte hemma hos Mia. Då inget annat verkade hjälpa blev det lite matning när mamma egentligen skulle ätit pizza men ändå förblev Gusten en skrikig bebis. Både jag och Oskar såg på honom att han var övertrött och gjorde allt han kunde för att slippa sova. Då är det inte mycket man kan göra – man får helt enkelt ta på sig det allra bästa tålamodet och vagga, ge mat, ge napp, byta förälder (eller annan person) och antingen ha på axeln eller i stolgrepp (oskars specialité). Dock är pizza ju den perfekta maten att ta med hem, så det gjorde inget att man inte blev jättemätt direkt. Dock somnade den lille mannen till slut – men då var det nästan dags att åka hem (lite typiskt – men det var mest för att jag också började bli riktigt trött).

Men piggochsnäll-bebisen som blev skrikochtrött-bebisen var helt slut när vi väl kom hem och somnade snällt efter lite mat. Och som vi nästan anat så blev det en lång sömn för honom (och för oss!) och första nattmatnignen kom inte förrän halv sex på morgonen! Jippi – många timmars sömn i streck är ovärderligt 😀