Rutinerna truckar på ganska bra här hemma. Vi tar den ”stora” utflykten på förmiddagarna, oftast till Stadsparken och den fina lekplatsen där, men även åt andra håll och andra äventyr. Denna vecka har vi ju bland annat testat på den stora lekplatsen vid biblioteket i Malmö. Oj, så fin den var! Men vi kom iväg från Lund lite väl sent och vi hann bara vara där en timme. Men det ska vi snart göra om igen. Jag lyckades inte fånga någon fin överblicksbild, och det känns lite konstigt att fota på andras barn, men här är Gusten vid den magiska rutschkanan, och man kan skymta de fina mjuka kullarna i bakgrunden:

Efter den dagliga förmiddagsutflykten skyndar vi oss hem (Gusten håller ofta på att somna i vagnen) och äter lunch. Har jag tur, somnar han till de sista skedarna mat, men numer (som ni har förstått av Josefins inlägg om sömn) är han lite lurigare med sovandet och vi brukar få lägga oss på ”supermadrassen”. När han sen vaknar, efter 1-2 timmar, är det vid 15 dags för mellanmål. Och nu kommer vi till vad inlägget egentligen skulle handla om. Det är nämligen under detta mål vi primärt övar på att Gusten ska äta själv.

Och ja, det går sakta framåt. Det svåraste är egentligen inte för Gusten att lära sig äta, utan att för föräldrarna att samla ihop tillräckligt med tålamod att låta honom kladda på bäst han vill.

Oftast går det som allra bäst när man vänder ryggen till, då brukar det alltid slinka ner någon sked. Som regel är det också mer kladdigt med yoghurt, men det är lättare att torka upp sen. Gröt, som han oftast får, kladdar mindre men hinner det stelna/torka det minsta så sitter det där som berget sen. På bilderna övar vi med yoghurt och lite mackor. Mackbitar går alldeles utmärkt, det är fortfarande skeden som är det svåra. Och på dessa bilder har han fått svårast möjliga sked, en lång. Den är svår att pricka i munnen. Så nu har vi köpt nya skedar eftersom flera av de kortare plastbesticken vi äger är sporks. Alltså sked/gafflar. Inte det optimala när man försöker fånga upp mat. Efter bildhoppet följer lite rörliga bilder också.

Det stora gapet.

Ganska nöjd kille.

Man kan peka med skeden också.

Mest utanför.

Kladdiga fötter.

Det är lättare med händerna.

Och här följer två filmer av självmatningen. Första filmen illustrerar hur det ser  ut i början av måltiden. Denna gång ”äter” han med en sån dum lång sked. Observera minspelet på en liten kille som inte riktigt vet hur man ska handskas med en skål med gröt. Och notera att pappa inte alls har så mycket tålamod till en början, utan visar rätt snabbt hur man ska göra:

Och sen plötsligt händer det! Skeden åker in i munnen. Inte med jättemycket mat på, men rörelsen finns där. Och här var det alltså en mindre sked, och det går ju genast bättre. Ni får ursäkta att jag pratar så mycket. Jag hade nog helst velat ta bort ljudet, men tysta filmer blir så spöklika, så ni får dras med min stämma idag:

Där mot slutet av klippet, när han plötsligt tappar fart i ätandet är när det kommer ett tåg utanför. Då kan man ju inte äta.