Utvecklingen går sakta framåt och nu blir det främst de små framstegen vi noterar snarare än de stora milstolparna. En otroligt stark vilja har växt fram de senaste dagarna och ”Inte Gustens” är ord som han får höra väldigt ofta nu för tiden. Det kan bli en hel del skrik och sura miner när han inte får som han vill, eller när han vägrar att dela med sig av leksaker (eller försöker ta andra barns leksaker). Det började med att Gusten och Frank bråkade om träslevar förra veckan, vilket slutade i panikskrik och gråt från båda barnen, och sen har det fortsatt på Gotland när Gusten hade svårt att samsas om vissa leksaker med 2,5-åriga Tage. Men det blir sällan större bråk och är man med och styr upp det går det bra. Men det är mycket mer så att allt är Gustens nu, så mitt och ditt har mer blivit bara mitt – i hans ögon.

Detta är Gusten – 16 månader:

Vi märker att han förstår mer och mer, och det är svårt som vuxen att ta in att hans förståelse inte är i paritet med hans tal. Han kan inte alls uttrycka sig som han vill ännu, men han visar gång på gång att han förstår vad vi menar. Och ibland lyckas även att meddela sig ganska bra med rörelser och ljud.

Annars är det mycket samma rutiner som tidigare. Han äter inte så mycket själv som han borde kanske, men när han väl gör det går det bättre och bättre. Han älskar fortfarande att ”dansa” till musik och har fått ihop ett bra gäng med favoritlåtar nu, främst från julskivan jag satte ihop förra året. De flesta av låtarna hittar ni här.

Han vaknar nästan varje natt någon gång mellan 02-06 och får då komma in till vår säng och sova resten av natten.

Han slår sig själv i huvudet lite då och då. Med öppen hand på sidan av huvudet. Ofta direkt efter man säger till honom, vilket ser ut som att det är straffet. Det känns lite hemskt och händer det på allmän plats får jag för mig att andra tänker att så gör vi hemma när Gusten är dum. Huh! Hemska tanke. 🙁 Det händer också att han kör ”knacka på” på huvudet, med knuten näve, men det händer inte lika ofta för det gör garanterat mer ont.

Han sträcker upp armarna oftare nu när han vill komma upp. Och han ”backar” ofta in emot folk han gillar. Om någon sitter på golvet så kan han göra närmanden genom att backa fram och sätta sig framför personen. Väldigt gulligt.

När vi lekar hemma är det fortfarande bollar som gäller. Och en del brottning med pappa. Favoriten är att ta sats och springa omkull mig, och sen hjälpa mig upp igen genom att dra i huvudet/håret.

När det blir lite lugnare lek så vill han gärna bläddra i böcker.

I parken föredrar han att springa runt och inte leka så mycket med de konventionella föremålen på lekplatsen. Det är roligare att plocka äpplen eller springa på gångvägarna och vinka till andra människor.

Det är en glad liten kille vi har fortfarande, och vi tycker det är fantastiskt att se att han har sådan vilja. Även om det blir en hel del gränser som man får sätta och sen tydliggöra om och om igen. Det är också först nu vi tycker vi har ett småbarn hemma. När de fyller ett får man tydligen inte kalla dem bebisar längre, men egentligen är det ju inte en så tydlig gräns. Det är nu den senaste tiden han verkligen har släppt på sitt bebismanér och börjat bli en lite herre. Det är verkligen en otroligt häftig utveckling.