Sitter och funderar på förlossningsberättelse, det känns ju bäst att skriva när den är relativt färsk i minnet. Och tiden bara flyger förbi.. Julie är sju dagar gammal idag, så liten och mjuk. Åh! Iförrgår morse när jag bytte blöja så upptäckte jag att hon redan hunnit tappa naveln.  Men det skulle jag ju inte skriva om, utan jag skulle fokusera på vår förlossningsberättelse. Så här var det:

Tisdag 1 juni – vi var på det sista barnmorskebesöket innan beräknad födelse och pratade smärtlindring och förlossning med vår barnmorska. Det kändes superbra och vi blev peppade och kände oss mer säkra och redo. Bebban hade dock ändrat sig från fixerad till ruckbar – men det var ingen fara med det – speciellt som en förlossning kändes rätt fjärran. Vi passar på att äta på Mikai efter kontrollen. Mums!

Onsdag 2 juni – vi fortsätter att packa lådor inför flytten och det känns skönt. Vi passar på att slänga saker och panta flaskor vi inte prioriterat tidigare. Jag är inte så sugen på att gå längre sträckor, blir kissnödig direkt och får en del sammandragningar som jag får stanna upp och vila lite för att de ska gå över. Men det har varit lite så senaste veckan, så jag drar inga direkta slutsatser från det. På eftermiddagen kommer Oskars föräldrar hit med bussen för de ska ta med ett litet lass med lådor och saker så att vi inte behöver ta allt med flyttbilen. På kvällen äter vi indisk mat, supergott som vanligt! Oskar åker iväg och spelar basket och Anneli nattar Gusten. Jag passar på att vila och hänga lite vid datorn! Jätteskönt! Sen blir det jordgubbar och glass på kvällen, två gånger! En gång medan Oskar spelade basket och en gång när han kommit tillbaka. Oskar har lyckats skada sig lite på basketen, något som jag irriterar mig lite på – tänk om det blir barn snart och du har ont! Det är ju inget kul! Vid 23-tiden lägger vi oss och Oskar tycker att jag har varit uppe ovanligt länge utan att verka jättetrött.

Torsdag 3 juni – något händer och jag vaknar – klockan är 00:05. Jag känner hur det börjar rinna vatten längs benen och hur det bara kommer mer och mer. Jag puttar på Oskar som ligger med ryggen mot mig och ”tittar” på NBA-basket på datorn. ”Vattnet går, vattnet går”, säger jag till honom. Han svarar inte. Jag bultar lite mer på honom, irriterad över att han är så inne i basketen att han inte svarar. ”Jag tror vattnet har gått”, upprepar jag igen. Till slut svarar han yrvaket, för han har ju såklart somnat när han tittade på basketen. Han tror nog inte riktigt på mig förrän han märker att sängen är blöt och han hoppar upp och hämtar en stor handduk. Sen byter vi lakan och lägger handduken så att inte det nya lakanet ska bli blött också. Vi är rätt klarvakna båda två, men försöker vara tysta så att vi inte väcker Gusten eller någon av Oskars föräldrar som sover i vardagsrummet. Jag försöker komma på vad man ska göra när vattnet gått – ska man ringa eller ska man avvakta. Till slut så googlar jag och kommer fram till att man ska ringa förlossningen. Jag ringer klockan 00:23 och pratar med en barnmorska – och får reda på att det bara är att avvakta och att komma upp till specialistmödravården vid 08.00 då de öppnar för en kontroll. Det var väl ungefär det jag trodde – eftersom fostervattnet var klart och jag inte hade några värkar. Så då försöker jag sova lite och Oskar med. Men det tar inte så lång tid innan jag känner att värkarna börjar komma. De kändes precis som förra gången. Det går inte att missta sig. Jag köper värktimer-appen på ipod touchen och ligger och småklickar på den för att hålla lite koll på hur lång tid det är mellan värkarna. Ganska direkt märker jag att de är regelbundna med 5-7 minuters mellanrum. Men jag försöker stå ut så bra jag kan och andas, andas, andas. Det går bra. Jag ringer till förlossningen igen, det är upptaget några gånger men vid 04:01 kommer jag fram och säger att värkarna kommit igång och att vi kommer att komma in någongång under morgonen. Sen går jag upp och tar en dusch medan Oskar packar det sista i förlossningsväskan samt skriver till det sista och skriver ut förlossningsplanen jag påbörjat dagen innan. Det börjar bli allt jobbigare att ta värkarna och Oskar gör varsin knäckemacka till oss och lite kaffe till sig. Sen väcker han sina föräldrar och berättar att vi är på väg till förlossningen och att de får lämna Gusten på dagis och säga att vi inte kan komma på utvecklingssamtalet (eller vad man ska kalla det) som är inplanerat till eftermiddagen. Slutligen ringer vi till förlossningen och säger att vi är på väg in. Runt 05.15 åker vi iväg och jag ringer min mamma och messar min pappa (som hade åkt på 2-dagars jobbresa till USA dagen innan)  och berättar att det är på gång.

Någon bättre pose än såhär blev det inte väl inne på Förlossningen.

Vi kommer in till förlossningen vid 05:30, och får välja om vi vill ha rum nummer 1 eller nummer 6. Oskar väljer rum 1. Vi går in och känner igen oss. Stolen till partnern är röd, annars är det i princip samma rum som förra gången. Jag får en ctg på magen och sitter i sängen. En undersköterska frågar lite frågor och antecknar. Vi börjar förstå att det verkligen är på gång. De gör en undersökning och det visar sig att livmodertappen inte är helt utplånad men att jag är öppen 3-4 centimeter. Vi får stanna! Alltid en lättnad – och det byts om till sjukhusskjorta och nättrosor.Barnmorskan som undersökte önskar oss lycka till och berättar att det ska bli skiftbyte. Detta var ju något vi redan visste om.. för det var ju vid nästan precis samma tid som vi kom in till förlossningen med Gusten. Men innan de går hinner undersköterskan tappa upp ett bad till mig. Jag hasar mig framåt i min medtagna morgonrock och innetofflor krampaktigt hållande i Oskar. Badet är varmt, ljusen är tända och det finns massa saft till mig där. Det varma vattnet lindrar smärtan och jag duschar magen med ännu varmare vatten under värkarna. Efter ett tag kommer det nya skiftet in och hälsar på mig. Det nya skiftet består av barnmorskan Sofia och undersköterskan Ullis. De lyssnar på barnets hjärtljud med en dopplermaskin och sedan går de iväg. Stanna i badet så länge du tycker det känns bra, får jag reda på. Och det gör jag! Men efterhand börjar värkarna kännas ordentligt i ryggen och Oskar hjälper mig upp ur badet. Klockan är runt 08.00 när jag kommer tillbaka till vårt rum och det känns lite lättare att ta värkarna stående än liggande. Men det ska tas ctg igen så det blir att lägga sig igen. Jag får även en stor varm vetekudde som jag gillar skarpt som smärtlindring. Och det kommer även in lite mackor och 3 olika sorters dryck (svartvinbärssaft, apelsinssaft och vatten) som Oskar försöker få mig att äta och dricka av under resten av förlossningen. Säg till om du vill börja med lustgasen säger undersköterskan. Jag säger att jag vill vänta lite, och att jag innan jag börjar med lustgas gärna vill göra en kontroll över hur öppen jag är, eftersom jag öppnade mig långsamt med Gusten och fick värkstimulerande dropp. Ganska så snart vill jag börja med lustgas – klockan är runt 09.15 och undersökningen visar att jag är 7-8 cm öppen men att det är en kant kvar av livmodertappen (om jag förstod rätt).

Jag försökte bjuda Oskar på lustgas

Värkarna gör nu galet ont och jag trappar snabbt upp med lustgas. Jag blir lite berusad men känner hela tiden att jag har kontroll, och att det verkligen hjälper mot smärtan. Mellan värkarna blundar jag och försöker hämta kraft. Det tar inte lång tid innan det börjar trycka på neråt/bakåt och det jag känner igen som krystvärkar har börjat. Sofia vill att jag skippar lustgasen under värkarna men jag försöker förhandla till mig den, med argumentet att jag bara vill ha den som trygghet – att jag inte påverkas av den. Till slut får Oskar ta den från mig. Det känns som krystvärkarna aldrig kommer ta slut. Anledningen är den där kanten som inte riktigt vill försvinna utan som trots att jag är fullt öppen ligger lite i vägen, tror jag mig ha förstått. Jag får flera gånger höra att nu är det inte många krystningar kvar. Och till slut så säger de att jag inte får sluta krysta när värken tagit slut för nu måste bebisen ut. Tydligen hade hennes hjärtljud börjat gå ner, något jag inte hade någon koll på såklart. Och ut kom hon ju faktiskt. Helt blå såg hon ut och skrek inte direkt, men ganska så snabbt – klockslaget hon är född på är 10.51. Hon har tio fingrar och tio tår och kissar på min mage, precis som Gusten efter bara ett litet tag. Moderkakan kommer ut ganska så snabbt, men barnmorskan är inte säker på om den är riktigt hel utan får konsultera några andra barnmorskor och en läkare. Troligtvis är det inget, men jag får några tabletter för säkerhetsskull som jag ska äta i 3 dagar. Vi får massa beröm, både jag och Oskar över hur duktiga vi varit. Ännu en gång får vi reda på att vi är ett klockrent team! Jag blir ju så stolt över Oskar, han var verkligen fantastisk i peppande och förklarande för mig över hur jag skulle göra.

En av de första bilderna på Julie, här får hon en K-vitaminspruta

Finaste Julie

Whiteboarden i rummet

Bebisen, som heter Julie från början, är väldigt intresserad av att leta efter mat så de väntar med att väga och mäta henne och låter henne istället försöka amma. Något som hon lyckas med ganska så meddetsamma! Vilket skillnad mot storebror! Efter lite syende på mig, en effekt av att hjärtljuden gick ner och man var tvungen att skynda på lite, blir vi lämnade själva med ostmackor, varm choklad, kaffe och cider samt bebis – såklart! Vi är så glada och börjar ringa runt och sms:a. Vi försöker få i oss maten – så gott så gott! Och jag äter även lite av chokladen vi hade med, som jag inte ens tänkt på under förlossningen. Jag går upp och tar en dusch, Oskar somnar i fåtöljen med Julie i famnen. Vi ringer på klockan för vi vill ta på Julie lite kläder och tycker det passar med vikt och längdmätning då. 3990 g väger hon in på, och 53 cm. Lika lång som storebror då, men väger hela 895 g mer än honom. Det syns på de söta små vecken på armar och ben. Tiden går och snart går vår barnmorska och undersköterska av sitt skift och de säger hejdå och lycka till. Det nya skiftet får ta hand om utskrivningen, med blodtrycksmätning och temperaturmätning. Jag och Julie har exakt samma temperatur 37.4. Allt ser bra ut och vi får en rullstol (till skillnad från förra gången då jag fick gå hela vägen!) och Oskar kör mig till patienthotellet – utomhus. Det blåser men är ganska fint väder. Jag och Julie sätter oss i rummet medan Oskar hämtar väskorna.

Mamma med sin efterlängtade bebis

Den efterlängtade brickan

Pappamys i förlossningsrummet

De första familjebilderna

Glada och stolta föräldrar

Resten av tiden på patienthotellet blir en allmän orgie i godis och läsk. Det tilläts inte besök från andra än syskon så vi pratade med Oskars föräldrar och efter dagis så gick Oskar och hämtade honom så vi kunde presentera honom för nya familjemedlemmen. Han var så söt och fick klappa ”bebis” och när hon grymtade till så började han storgråta. Det ville förövrigt mamman göra samtidigt för det var så fint. Oskar lämnar Gusten till sina föräldrar igen och sen blir det att titta lite på teve och någon enstaka amning resten av kvällen och natten.

Gusten på besök hos sin halvdagsgamla lillasyster

Mamma spanar på bebisen

Pappapuss!

Alkoholfritt och chokladkartong! Mums!

Julie chillade i sängen

Mammamys i sängen

Fredag 4 juni – Vi vilar, äter frukost och lunch i matsalen, tittar på Julie och vilar lite till. Pga besöksförbudet går vi ut med en lånevagn och möter upp  med mormor, farmor och farfar utanför patienthotellet. Morfar har ännu inte kommit hem från USA. De tittar på den lilla tjejen och ljuva känslor uppstår direkt 🙂 En jättefin stund i det varma vackra vädret innan det är dags för hämtning av Gusten och de går. Vi passar på att gå och köpa varsin mjukglass med strössel. Julie sover hela tiden. Åsa, Andreas och Hugo kommer förbi en snabb sväng efter det och lämnar av babyskyddet vi ska låna (så vi kan åka bil hem med Julie) och vi får fina blommor av dem. Sen blir det mer vila och även middag för oss. Framåt kvällen när morfar väl kommit hem, får han i ”uppdrag” att köpa lite mer snacks till oss som han kommer med och lämnar över samtidigt som han också får träffa barnbarn nummer 2.

Pappa visar upp lånevagnen och vår fina dotter däri

Ett glatt möte med mormor, farfar och farmor

Även morfar var glad över att möta Julie

Lördag 5 juni – idag ska vi åka hem, har vi bestämt. PKU-provet görs numer efter 2 dagar (var 3 dygn på Gustens tid..) så det funkar även på det sättet, skönt att ha testerna gjorda när man kommer hem. Vifcår riktig sovmorgon, till halv nio! Så länge har vi inte båda sovit på hur länge som helst känns det som. Oskar drar dock iväg efter frukost för att hans föräldrar ska åka hem och vi vill ju gärna packa in lite saker i deras buss och dessutom ville vi få slängt en del saker från källaren som lättast packas in i bussen. Jag får själv ta hand om hörseltestet, PKU:et och ”utskrivningssamtalet” och det är såklart inga problem med något (pku vet jag ju inte men resten gick bra). Utskrivningsvikten på Julie blir 3730 g. Hon hade gått ner 260 g vilket var bra och godkänt (man får gå ner 10%).  Efter ett tag kommer Oskar och hämtar mig och Julie. Hon sitter som en smäck i babyskyddet och resan hem går jättebra. Vi hinner säga hejdå till Sylve och Anneli innan de åker. Sen äter jag och Oskar lite, och även Gusten får äta lite nudlar och vårrullar. Snart åker även mina föräldrar iväg, men först erbjuder de sig att handla hem lite saker åt oss och vi skriver en lång lista över saker (vi hade ju inte hunnit handla hem allt innan förlossningen) vi vill ha – som frukostbröd, nya blöjor, vatten, läsk, mjölk, pasta, päron, m.m. Så snällt!

Julie pustar ut efter PKU-provet och säger hejdå till FamiljeBB och patienthotellet

Så! Nu var förlossningsberättelsen färdigskriven! I stort sett så är vi ju väldigt nöjda med hela förlossningen. Jag hade personligen gärna sett att krystningsskedet hade gått aningen snabbare och gjort lite mindre ont.. men men man kan ju inte få allt.. 😉 Men något som var väldigt bra med denna förlossningen var att jag var mycket mer med, förra gången föll jag ju ner i någon slags dvala mellan värkarna. Denna gången hade jag mer kontroll och mer utbyte med både Oskar och barnmorska/undersköterska.

Alla bilder här (och fler) finns på Flickr!