Det har inte blivit mycket bloggande från mig den sista tiden. Vi har mest uppdaterat med mobilbilder via flickr, och sen har Josefin stått för de officella uppdateringarna. Jag själv har kunnat ligga lågt och istället satsat helhjärtat på webbplatsen som vi bygger i min webbproduktionskurs.

Men ett inlägg om musik har jag längtat efter att få skriva under en längre tid och nu känner jag att det börjar bli för mycket i huvudet för att jag ska kunna hålla ordning på allt. Så ut, det måste det.

Årets skiva så här långt, som jag spelar för allt och alla, har vädligt mycket gemensamt med förra årets soundtrack. Med denna gång flyger återigen M. Ward solo (precis som Harrison Ford) med albumet Hold Time. Herregud så bra! Hela albumet är otroligt men favoritspåren just nu är For Beginners, Never Had Nobody Like You (där Zooey Deschanel är med igen), Epistemology och Oh Lonesome Me (en cover på Don Gibsons gamla låt, här i en helt fantastisk duett med Lucinda Williams).

Thåströms nya har verkligen snurrat sig varm här hemma också. Det tog lite längre tid än med hans senaste, Skebokvarnsv. 209, men låtarna växer väldigt mycket för varje genomlyssning. Bart hade nog sagt att Jocke helt enkelt inte bryr sig längre (Barts sjungpratande Thåström-klämmer-in-för-många-ord-på-varje-textrad-tolkning är en modern klassiker). Jag ska dock inte lägga orden i Barts mun, och han hade kanske hållit med om att detta är tonsatt poesi när den är som allra bäst. För det är det verkligen.

Att det är ett bra år för svensk musik kan man lugnt konstatera varje år som Jenny Wilson och Thåström släpper plattor. Wilsons senaste förbeställde jag sen tidigre och har lyssnat på den lite till och från sen den damp ned i brevlådan för en tid sen. Det är bra, men inte lysande. Skivan är helt befriad från hits, vilket kanske inte gör det dåligt, men i alla fall till en mellanskiva. Jenny gör sig allra bäst live när hon blandar gammalt med nytt. Senast vi såg henne på Roskilde var det magiskt och hela luften darrade. Den höggravida sångerskan fick allt att explodera med låten Kids Town, och det var något utav det bästa jag upplevt i livesammanhang. Hon har ju mailsvarat mig tidigare att den kanske kommer att spelas in på skiva också, men denna gång fanns den inte med. Den hade dock inte passat så bra tillsammans med det svävande elektropoppiga soulsoundet på Hardships!, så det gjorde hon nog rätt i.

Precis just nu lyssnar jag på Peter Brodericks skiva från förra året – Home. Man kan bli lätt religiös bland körerna, de smäktande akustiska gitarrerna och hans fjäderlätta stämma, och det är precis vad jag tänker bli. José González möter Justin Vernon möter Tiger Lou. Typ. Efter några tidiga genomlyssningar är detta fantastiskt bra och hade lätt hamnat på förra årets topplista. Peter har passande nog dykt upp som studiomusiker på bl a M. Wards senaste och även på She & Hims första (och enda) album. Men han har även spelat in med Horse Feathers och spelar numera live med danska bandet Efterklang.

Efterklang spelade på Roskilde festivalen 2005 och 2008 vilket för oss in på slutstycket i detta lilla inlägg om musik. Årets Roskildeposter, med den officiella bandlistan, släpptes för några dagar sen och bland de stora namnen är det inte så mycket att hurra över. Nick Cave, Coldplay, Kanye West och Pet Shop Boys i alla ära, men kikar man bland det lite mera finstilta hittar man en hel del örongodis.

Jag menar…

PETER BRODERICK (US)
EAGLES OF DEATH METAL (US)
FLEET FOXES (US)
FRIGHTENED RABBIT (UK)
THE MARS VOLTA (US)
M. WARD (US)
JENNY WILSON (S)

Herregud. Det där räcker för att jag ska åka. Vilket jag nog inte kommer att göra dock. Även om jag får en fribiljett även i år. Men kanske får vi höra den där duetten mellan Lucinda Williams och M. Ward live? Wow.