
Gusten åt välling hos mig i soffan och somnade som en stock med
några droppar kvar.
Nu, en halvtimme senare, ligger han fortfarande här i sin matkoma.
Via Geekdad (först via Fredriks delade RSS-flöde, tack!) fick jag nys om denna fantastiska sida.
Det är en superenkel tjänst (om du har en scanner och skrivare) som hjälper dig att smärtfritt skapa ett eget typsnitt av t ex din egen handstil. Sidan guidar dig genom ett fåtal pedagogiska steg, och från ingenting får du snabbt fram en liten TrueType-fil som du kan installera på datorn.
1. Skriv först ut mallen där du sen fyller i din egen tagning på siffror och bokstäver.
2. Scanna in den ifyllda mallen. Det är två A4-sidor för alla möjliga tecken, men jag fyllde bara i den första sidan, plus å ä ö på den andra. Jag tror nämligen inte jag kommer att använda alla de konstiga figurerna, och det var faktiskt pilligt och tidsödande nog att skriva ner alfabetet, när man helst ska hålla sig inom linjerna.
3. Ladda upp mallen på YourFonts igen, döp ditt typsnitt och invänta resultat.
4. Klart! Nu kan du ladda ner .ttf-filen och installera den på datorn.
Så här blev mitt resultat:
Man kan självklart rita direkt i mallen på datorn och sen ladda upp bilderna utan att skriva ut och scanna. Men detta blir ju onekligen roligare. En intressant aspekt, precis som Brian Little på Geekdad skriver, är att man nu kan föreviga sin handstil på ett väldigt unikt sätt. Och att man varje år kan dokumentera hur barnens handstil utvecklas. Så fort Gusten börjar doodla ska vi garanterat låta honom pricka in sin högst personliga stil på mallen. Och tänk vad häftigt att Gusten 10 år sen kan skriva som Gusten 5 år om han skulle vilja.
Vi har blivit utmanade av Maria & Åke att lägga ut den 6:e bilden i den 6:e bildmappen.. lite fundersamma blev vi för vi har ju vars en dator och sen har vi ju alla våra bilder på en extern hårddisk också… men desto fler bilder ju roligare! Eller är det tvärtom? Ju fler bilder desto roligare. Jag (Josefin) har alltid svårt för ordet ”desto” – Oskar brukar alltid få rätta mig, något han gör med glädje… :-/
Här kommer i alla fall den 6:e bilden från den 6:e mappen från Josefins dator:
En liten 4 månaders bebis på Gotland poserande på en bagge.
_____________
Och här gör jag (Oskar) en liten inflikning och visar den 6:e bilden från den 6:e mappen på min dator:
Annika och Sara spelar Guitar Hero III hemma hos oss i den 15:e februari förra året. Nästan exakt ett år sedan alltså.
Vi skippar fler bilder eftersom alla säkerligen har sina bilder på fler datorer och hårddiskar, men eftersom vi är två på denna blogg tar vi varsin bild. Men det blir inget mer, för då ändrar vi ju på reglerna. Och man säger ”ju fler desto bättre” i den ordningen. Det vet väl alla? 😉
_____________
De flesta bloggar vi läser har ju redan blivit utmanade, men några verkar precis som oss inte fått ta del av denna roliga utmaning så.. Blackdoggy och Emminator kan känns sig utmanade. Och alla andra som också vill, så klart. Regler: Gå in i “mina bilder” på datorn, öppna 6:e bilden i 6:e appen. Publicera bilden på din blogg och skriv något om den.
Originally uploaded by Oskar & Josefin
Åsa och Andreas är här och nu ska vi äta morotskaka. Mums!
Originally uploaded by Oskar & Josefin
Vi har handlat mat inför kvällshäng med Åsa och Andreas. Gusten passar på att sova lite. Och nu ska vi hem och äta lunch.
Jag tycker fortfarande att Darling är en av de absolut bästa svenska filmerna som gjorts i modern tid. Därför blir jag nu lite extra nyfiken på regissören Johan Klings debutroman – Människor helt utan betydelse. Och efter att ha läst recensionen på sydsvenskan.se, där alla möjliga paralleller dras till den fantastiska filmen, blir jag inte mindre lässugen.
Boken höjs verkligen inte till skyarna, men den verkar spela på samma rätta strängar vilka gjorde att jag hörde skön musik när jag såg Darling. Och ärligt talat kan jag bli mer sugen på att läsa en bok eller titta på en film efter en dålig eller halvljummen recension än vad jag blir av kritikerrosor och hyllningskörer.
Detta får bli nästa bok att ligga och samla damm på mitt nattduksbord.
Vi hänger lite sista dagen med Gustens farmor och farfar.
De slötittar lite på Let’s Dance och jag försöker plugga lite.
Samtidigt testar jag ett nytt bloggverktyg via mobilen.
Man måste älska dem. Vi har precis lagt oss efter en lång dag med babysim och sen hämtning av Gustens farmor och farfar i Ängelholm.
Nu är vi helt slut och försöker få Gusten att somna. Genom golvet hör vi I Touch Myself från grannarnas fest. (Här finns den spotifierad. Och en mer högtravande version här.)
Härligt.
Jag skrev precis en recension av Revolutionary Road, som jag och Josi såg igår, på Film.nu-bloggen. Jag klistrar in den här också, för alla er som är lite nyfikna på filmen:
____________________________
Jack och Rose flyttar ihop
Revolutionary Road handlar om Frank och April, två stora drömmare med ännu större planer. De flyttar ihop och provar på familjelyckan i ett idyllisk samhälle. Men det visar sig snart att det inte finns en uns av något idylliskt med deras förhållande, och att allt de bygger sin relation på består av större och mindre lögner.
I sin allra bästa stunder handlar filmen om någon slags autenticitet, om vad som egentligen är meningen med livet och hur bilden, och illusionen, av lycka kan se ut. Regissör Sam Mendes behandlar detta ämne med ett fast grepp och släpper aldrig den tråden för att istället överanalysera eller komplicera historien. Det blir dock i samma andetag filmens stora fall, då just den röda tråden blir alltför tydlig, vilket resulterar i att kommande scener blir så självklara att all slags spänning och entusiasm sakta men säkert försvinner. Vi får några få blixtrande scener, mycket tack vare en självlysande Michael Shannon (John), men narrativet stegrar inte. De skriker högre men volymen ökar inte, om du så vill.
Det är långt ifrån en unik film med hantverket, som alltid med Mendes, är gediget. Barnen, som är de verkliga bovarna i dramat, skymtar enbart förbi i periferin och det om något är en spännande infallsvinkel. Att den egentliga roten till deras olycka inte finns där för att beskyllas för något, utan hela tiden enbart är osynligt närvarande som det man bör älska mest av allt, men som ändå har krossat så många av ens planer. Och detta utan att förmedla en enda replik av vikt.
Så ambitionerna är verkligen goda, och allt faller tryggt på sin plats tillslut, men det räcker ändå inte riktigt till. Tänk att få vistas mitt i ett gräl mellan två människor för att endast genom tillbakablickar få ta del av fragmentariska bitar av hur det en gång var, hur de träffades, var nykära, flyttade ihop och bildade familj. Att få ta del av det som drömska frizoner mitt i det brutala grälet. Det låter som en fantastisk film, tyvärr är det inte vad vi bjuds på denna gång.