Ja, vi vet också att det heter förskola. Och att man kanske helst ska säga/skriva förskolepedagoger? Men det är så mycket sötare och enklare att säga dagis och fröken, och vi försöker ändå att värdera verksamheten och pedagogerna lika högt, även om vi slangar till det. 😉 Så klart är egennamn det allra bästa kanske, men vi försöker ju att hålla både namnet på Gustens dagis och hans förskollärare lite hemliga. Jaja, vilken parentes.

Idag var det i alla fall premiär för Gusten att äta mellanmål för första gången på förskolan och således även dags att stanna där till tre. Jag lämnade honom som vanligt vid 09 och efter en jättesvår lämning i måndags, med kräktårar och ångestgråt, och en ganska svår lämning igår, med kläng och snyft, så gick lämningen idag bäst hittills med bara några hårda kramar och lite gnäll. Det görs alltså stora framsteg dagligen! I måndags och tisdags har han fått vara där 9-14 men nu idag tyckte vår fröken att det var dags att testa hela köret med mellanmål också. Så jag sa hej då och gick hem och jobbade. Dagen flög förbi som vanligt.

Eftersom jag ska till Gotland på fredag och inte kan hämta då, så bestämde vi att Josefin skulle följa med och hämta idag. Främst för att se vart dagiset ligger och hur det ser ut där, men också för att visa upp sig, så att de vet vem de ska lämna Gusten till på fredag. 🙂 Så Josi slutade tidigare från jobbet och vi mötte upp vid stationen och gick hand i hand den korta promenaden till förskolan – i strålande solsken.

När vi kommer fram och kikar in på Gustens avdelning så är detta det första som möter oss:

Om ni klickar på bilden så ser ni bättre vem som sitter där och fikar. 😀 Vi gick in och när Gusten fick syn på oss hoppade han lite upp och ner i stolen, log stort och sa ”mamma”.

Allt hade gått väldigt bra idag också, precis som de senaste dagarna. Han hade ätit bra, sovit bra och varit med och lekt mycket. Och när vi kom hade han precis ätit en hel hamburgare som mellanmål. Josefin fick hälsa på fröknarna och Gusten passade på att visa oss runt. Efter en stund skulle vi ju hemåt igen och då fick vi bokstavligen släpa ut Gusten som inte alls hade någon lust att gå hem. Innan vi lämnade avdelningen så yttrade vår fröken de bevingade orden också: ”Nu är hans inskolning klar, tycker jag”. Vi blev båda jätteglada och nu kommer han alltså få vara där mellan 9-15 varje dag. Hon menade ju inte bara att tiden för inskolning är förbi, utan också att hon tycker att Gusten är redo att bli ett fullfjädrat dagisbarn. Det känns stort. Hon gjorde också en liten utvärderingen på hela inskolningen och verkade vara jättenöjd med Gusten och hur det hade gått. Med allt från mat, lek och sömn till lämning och hämtning. Det är ett fint ställe det där och nu vet vi, inte bara tror, att Gusten kommer att trivas.

Vår lille pojke går på dagis nu.