Jag hade någon slags vision om hur jag skulle blogga här varje dag om min pappaledighet med Gusten. Men två stora anledningar har satt käppar i hjulen på de planerna. För det första – vi gör inte så hemskt mycket om dagarna. De rutiner jag skrev om för en tid sen ser inte riktigt likadana ut längre. Något som Josefin berättade om i sitt förra inlägg. Jag försöker fortfarande staka ut hur den här tiden kommer att se ut, och inser väl mer och mer att det får vara väldigt lösa rutiner, eftersom han utvecklas hela tiden och hans behov förändras. Idag har dock varit en helt perfekt dag, han sov till lite innan 07, Josefin gick upp och hade honom. Jag kom upp lite efter och Josi hade gjort klart frukosten till mig och Gusten. Så när hon gick så matade jag honom, och sen hängde vi hemma ett bra tag. Lite innan 10 kom vi iväg och gick en lång sväng för att slutligen hamna i stadsparken. Där lekte vi ett tag med massor av andra barn (Gusten tittar dock fortfarande mer än han leker). Solen tittade fram just där och då i stadsparken och det var en av de finaste stunderna hittills på min pappaledighet. Sen gick vi hemåt, jag köpte lite nudlar och vegetariska vårrullar på vägen, och runt 12 var vi hemma igen. Han somnade sen under de sista skedarna mat och det var bara att lyfta in honom i sängen. Där ligger han fortfarande och snusar.
Kan man göra något liknande varje dag, då passar tiderna för alla och han håller sig till sina timmar. Men det för oss in på den andra punkten, tiden. Jag hinner inte sitta så hemskt mycket vid datorn, i alla fall inte för att skriva längre inlägg. Visst, jag sitter här en hel del ändå, men jag håller fortfarande på att sortera sommarens foton, fixar med den nya bloggen och jobbar lite. Och jag försöker att bara sitta här en stund på morgonen, en längre stund när han sover (just nu) mitt på dagen (om jag inte måste vila eller plocka hemma), och sen ett tag på kvällen om jag känner för det. Och det är alltså bara den tid som blir över när jag inte umgås med Gusten. Som jag ju gör ALLA hans vakna timmar. Men det blir ett moment 22 för desto mer vi gör – ju mer har jag ju att skriva om och samtidigt får jag ju mindre tid över att faktiskt skriva om det. Och jag vill ju spendera min pappaledighet med min son, inte med datorn. Men det finaste är ju att få en balans i det.
Samtidigt vill jag ju väldigt gärna dokumentera den här tiden, vilket gör att det blir fler mobilinlägg och att mitt Twitterflöde går varmt. Twitter är mycket det som räddar mig från den värsta abstinensen då jag hela tiden har lite koll på vad som händer på nätet, och vilka diskussioner och ämnen som är aktuella. Och samtidigt kan jag dokumentera min vardag utan att lämna Gustens sida (via mobilen på stan eller iPoden i hemmet).
Jaja, detta var mest ett litet försvarstal inför mig själv om varför jag inte bloggar mer om att vara pappaledig. Jag upplever just nu kanske den finaste tiden i mitt liv, och för varje inlägg jag inte skriver här får ni tänka att jag sitter och leker med min son någonstans. 🙂
Nu ska jag skriva några korta inlägg till, medan Gusten fortfarande sover sött.
