Det började redan i morse. Jag vaknade och var helt nervös. Gusten skulle inskolas på förskola vid 10 och jag hade svårt att äta frukost. Ni som följer mitt twittrande fick snabbt en inblick:
”Snart bara en timme kvar till Gusten börjar inskolningen på förskolan. Gusten verkar lugn, pappan är nervös.”
Eftersom vi aldrig besökte just denna förskolan när vi gjorde våra besök i våras så var vi ju inte helt säkra på vad det skulle vara för ställe. Och jag var inte helt säker på om jag skulle hitta dit, än mindre hitta in. Det, och att komma i tid, var det som stressade upp mig mest från att jag slog upp ögonlocken i morse. Jag blev inte helt lugn förrän jag satte min fot innanför dörren på förskolan en stund senare. Det skulle dock visa sig att det inte var helt enkelt att komma in.
I god tid efter frukost packade jag ner Gusten i vagnen och började kämpa mig bort genom ett snöigt och oplogat Lund. Förskolan ligger nära så vi var där runt en kvart för tidigt. Jag går in genom grinden och kör fram till dörren. Jag drar i handtaget – låst. Jag tittar in genom ett fönster till höger om mig och ser två kvinnor klä på några småttingar. De tittar på mig och fortsätter sen med påklädningen. Snart kommer det ett gäng barn och samma två kvinnor och fortsätter att klä på småttingarna innanför den låsta dörren. Jag ler mot dem och pekar lite på dörren. De bara stirrar på mig och barnen klättrar upp i fönstret och trycker sina små runda ansikten mot rutorna. ”Vill ni komma in, vill ni komma in!?” ropar de. ”Hemskt gärna” säger jag. Den ena kvinnan går iväg den andra tittar på mig. ”De kommer inte in. De vill inte komma in” börjar barnen ropa. ”Det vill vi visst det!” tänker jag men vill inte möta deras blickar längre eftersom det börjar kännas fånigt. Varför tror de att jag står där utanför med min son som ett fån?
Efter ett tag kommer en äldre kvinna och öppnar dörren:
– Ville du något?
– Ja, öh, jag skulle på inskolning här med Gusten idag.
– Vilken avdelning ska du till? Vet du det?
– Jo, Krusbäret.
– Aha, det här är Blåbäret, gå ut samma väg du kom och gå sen in på den exakt likadana gården här bredvid. Där ligger Krusbäret. Jag säger till att du kommer. Och tänk på att använda båda handtagen, säger hon, och pekar på det övre handtaget i huvudhöjd. Dörren var alltså inte alls låst och det var därför de vuxna och alla barnen undrade varför vi bara stod där. Aha! Men hur skulle jag och Gusten kunna veta det, dagisrookies som vi är.
Jag baxar iväg vagnen till den andra gården, parkerar och öppnar båda handtagen och kliver in med Gusten.
– Hej, jag skulle på inskolning här idag.
– Heeej Gusten!!, ropar en kvinna till höger om mig. Hon presenterar sig och det visar sig vara förskolläraren som ska ta emot oss (jag låter henne förbli anonym).
Barnen på avdelningen ska precis gå ut och det blir snabbt tomt där. Förutom en liten pojke som sitter kvar ensam på golvet. Han mår inte helt bra idag och ska vara inne, säger förskolläraren. Gusten börjar genast undersöka stället medan hon visar oss runt. Det är nyrenoverat sommaren 2009. Det är stora ljusa rum med vita väggar och gröna golv. 12 barn med Gusten, kanske 13 i mars, och tre stycken lärare. Hon visar oss bort i korridoren och berättar om de andra avdelningarna. Det är ett jättestort långsmalt hus med en lång korridor genom hela. Det finns småbarnsavdelningar, syskonavdelningar och avdelningar för större barn. De små barnen har egna mindre gårdar att leka på, men kan även vara ute under hårdare uppsikt med de större barnen på den jättestora, fina gården på husets kortända.
Hon visar oss vidare bort till köket där vi får hälsa på kocken som lagar all mat på plats. Han är en jätterolig typ direkt hämtad från en Disneyfilm, lite som den smale kocken i Lady & Lufsen. Vi får även titta in i personalrummet där jag kommer spendera en hel del tid under inskolningen när jag ska ”försvinna” och G ska vara själv. Där finns kaffe och vindruvor och mysiga gamla soffor, stolar och bord. Känns verkligen hemtrevligt.
Gusten har tagit med sig en liten rosa dockvagn från sin avdelning som han puttar framför sig under hela rundvandringen. Jag frågar lite mer om tiden och det är samling 09:30, lek ute från 10 till 11. Lunch vid 11.30 och vila 12-14. Vid14.30 är det mellanmål och sen fri lek resten av dagen. De äter även frukost runt 08 men vi bestämmer att det blir bäst att lämna vid 09 och hämta efter mellis vid 15. Vi får se om vi kan få ihop det med jobb för mig under den tiden, och att vi inte behöver pussla för mycket med annat. I sådana fall blir det hämtning 14 istället.
Vid 11 kommer alla barnen in igen och rummen fylls snabbt med lek. Vi kommer tillbaka från rundvandringen och Gusten finner sig snabbt och börjar plocka med trätågen på golvet. Barnen på Krusbäret är mellan 1-3 år men de flesta är precis runt 18 månader. Alla jag ser verkar jämngamla med Gusten och tittar nyfiket på den nye lekkamraten. Gusten plockar fram några böcker och börjar bläddra lite, då säger läraren att det är dags att säga hej då och att vi ses igen i morgon. En timme bara flög förbi och om Gusten hade fått bestämma hade vi kunnat stanna hela dagen. Men vi ska tillbaka för samma vända i morgon, 10-11, och sen trappas inskolningen stegvis upp varannan dag. Verkar riktigt vettigt och av Gusten att döma kommer det att gå bra. Men vi får se hur det blir när det kommer till avsked…
Vi klär på oss igen, vinkar adjö till alla barnen och beger oss hemåt. Gusten sitter speedad i vagnen och undrar nog lite vad som nyss hände. Jag går där överlycklig för den fina förskola vi lyckats hitta till vår son. Det blir nog bra det här.
På Twitter efteråt:
”Första träffen på förskolan avklarad. Det verkar vara ett underbart ställe. Gusten kände sig som hemma direkt.”
