Vi har diskuterat lite fram och tillbaka tidigare om Gusten ska få stanna till 14 eller 15 på dagis. Stannar han till 15 får han mellanmål där och hämtar vi vid 14 äter han det hemma. Och nu när vi har fått chansen att se vad som bjuds vore det elakt, ja nästan grymt, att ta hem honom vid 14. För titta vad han skulle ha missat denna vecka:
Vecka 10 serveras alltså:
Mördegsinbakad äppelrulle
Pannkakor med sylt
Smörgås med mjölk och grönsaker
Minipizza
Fruktfat
Så nu är det bestämt, killen stannar på dagis till 15. Allt annat vore en omänsklig handling… 😉
Ja, vi vet också att det heter förskola. Och att man kanske helst ska säga/skriva förskolepedagoger? Men det är så mycket sötare och enklare att säga dagis och fröken, och vi försöker ändå att värdera verksamheten och pedagogerna lika högt, även om vi slangar till det. 😉 Så klart är egennamn det allra bästa kanske, men vi försöker ju att hålla både namnet på Gustens dagis och hans förskollärare lite hemliga. Jaja, vilken parentes.
Idag var det i alla fall premiär för Gusten att äta mellanmål för första gången på förskolan och således även dags att stanna där till tre. Jag lämnade honom som vanligt vid 09 och efter en jättesvår lämning i måndags, med kräktårar och ångestgråt, och en ganska svår lämning igår, med kläng och snyft, så gick lämningen idag bäst hittills med bara några hårda kramar och lite gnäll. Det görs alltså stora framsteg dagligen! I måndags och tisdags har han fått vara där 9-14 men nu idag tyckte vår fröken att det var dags att testa hela köret med mellanmål också. Så jag sa hej då och gick hem och jobbade. Dagen flög förbi som vanligt.
Eftersom jag ska till Gotland på fredag och inte kan hämta då, så bestämde vi att Josefin skulle följa med och hämta idag. Främst för att se vart dagiset ligger och hur det ser ut där, men också för att visa upp sig, så att de vet vem de ska lämna Gusten till på fredag. 🙂 Så Josi slutade tidigare från jobbet och vi mötte upp vid stationen och gick hand i hand den korta promenaden till förskolan – i strålande solsken.
När vi kommer fram och kikar in på Gustens avdelning så är detta det första som möter oss:
Om ni klickar på bilden så ser ni bättre vem som sitter där och fikar. 😀 Vi gick in och när Gusten fick syn på oss hoppade han lite upp och ner i stolen, log stort och sa ”mamma”.
Allt hade gått väldigt bra idag också, precis som de senaste dagarna. Han hade ätit bra, sovit bra och varit med och lekt mycket. Och när vi kom hade han precis ätit en hel hamburgare som mellanmål. Josefin fick hälsa på fröknarna och Gusten passade på att visa oss runt. Efter en stund skulle vi ju hemåt igen och då fick vi bokstavligen släpa ut Gusten som inte alls hade någon lust att gå hem. Innan vi lämnade avdelningen så yttrade vår fröken de bevingade orden också: ”Nu är hans inskolning klar, tycker jag”. Vi blev båda jätteglada och nu kommer han alltså få vara där mellan 9-15 varje dag. Hon menade ju inte bara att tiden för inskolning är förbi, utan också att hon tycker att Gusten är redo att bli ett fullfjädrat dagisbarn. Det känns stort. Hon gjorde också en liten utvärderingen på hela inskolningen och verkade vara jättenöjd med Gusten och hur det hade gått. Med allt från mat, lek och sömn till lämning och hämtning. Det är ett fint ställe det där och nu vet vi, inte bara tror, att Gusten kommer att trivas.
Gusten har inte börjat rita så mycket ännu, och det är egentligen mest vårt fel. Vi har faktiskt inte köpt några kritor eller så, även om han fick en stor matta att ha på golvet som man målar på med vattenfyllda pennor i julklapp. Den har han testat några gånger, men det blir mest Pollock av det hela när han stänker med pennorna.
Men vi har märkt ett ökat intresse för alla möjliga pennor och även hur han vill hålla dem som vi gör (och gärna då kladda på golv och bord). Så idag efter mellanmålet fick han sitta och rita lite i matstolen. Vi ska absolut skärpa till oss nu och fixa hem lite block och färgpennor så att hans inspiration kan få flöda fritt. För han verkar ju gilla det.
En liten film från dagens mellanmål. Gusten lyssnar inte på sin pappa när han tipsar om att vända skeden. Och visst är det ett ”nej” vi hör? Något som Gusten inte tar i sin mun särskilt ofta. Notera också det spexiga skedtricket han gör med munnen precis innan filmen är slut.
Rutinerna truckar på ganska bra här hemma. Vi tar den ”stora” utflykten på förmiddagarna, oftast till Stadsparken och den fina lekplatsen där, men även åt andra håll och andra äventyr. Denna vecka har vi ju bland annat testat på den stora lekplatsen vid biblioteket i Malmö. Oj, så fin den var! Men vi kom iväg från Lund lite väl sent och vi hann bara vara där en timme. Men det ska vi snart göra om igen. Jag lyckades inte fånga någon fin överblicksbild, och det känns lite konstigt att fota på andras barn, men här är Gusten vid den magiska rutschkanan, och man kan skymta de fina mjuka kullarna i bakgrunden:
Efter den dagliga förmiddagsutflykten skyndar vi oss hem (Gusten håller ofta på att somna i vagnen) och äter lunch. Har jag tur, somnar han till de sista skedarna mat, men numer (som ni har förstått av Josefins inlägg om sömn) är han lite lurigare med sovandet och vi brukar få lägga oss på ”supermadrassen”. När han sen vaknar, efter 1-2 timmar, är det vid 15 dags för mellanmål. Och nu kommer vi till vad inlägget egentligen skulle handla om. Det är nämligen under detta mål vi primärt övar på att Gusten ska äta själv.
Och ja, det går sakta framåt. Det svåraste är egentligen inte för Gusten att lära sig äta, utan att för föräldrarna att samla ihop tillräckligt med tålamod att låta honom kladda på bäst han vill.
Oftast går det som allra bäst när man vänder ryggen till, då brukar det alltid slinka ner någon sked. Som regel är det också mer kladdigt med yoghurt, men det är lättare att torka upp sen. Gröt, som han oftast får, kladdar mindre men hinner det stelna/torka det minsta så sitter det där som berget sen. På bilderna övar vi med yoghurt och lite mackor. Mackbitar går alldeles utmärkt, det är fortfarande skeden som är det svåra. Och på dessa bilder har han fått svårast möjliga sked, en lång. Den är svår att pricka i munnen. Så nu har vi köpt nya skedar eftersom flera av de kortare plastbesticken vi äger är sporks. Alltså sked/gafflar. Inte det optimala när man försöker fånga upp mat. Efter bildhoppet följer lite rörliga bilder också.
Det stora gapet.
Ganska nöjd kille.
Man kan peka med skeden också.
Mest utanför.
Kladdiga fötter.
Det är lättare med händerna.
Och här följer två filmer av självmatningen. Första filmen illustrerar hur det ser ut i början av måltiden. Denna gång ”äter” han med en sån dum lång sked. Observera minspelet på en liten kille som inte riktigt vet hur man ska handskas med en skål med gröt. Och notera att pappa inte alls har så mycket tålamod till en början, utan visar rätt snabbt hur man ska göra:
Och sen plötsligt händer det! Skeden åker in i munnen. Inte med jättemycket mat på, men rörelsen finns där. Och här var det alltså en mindre sked, och det går ju genast bättre. Ni får ursäkta att jag pratar så mycket. Jag hade nog helst velat ta bort ljudet, men tysta filmer blir så spöklika, så ni får dras med min stämma idag:
Där mot slutet av klippet, när han plötsligt tappar fart i ätandet är när det kommer ett tåg utanför. Då kan man ju inte äta.
Gusten har ätit sitt första mellanmål idag! Det blev en ”fruktbägare” med banan, äpple och aprikos samt ungefär ett halvt rån. Det verkade vara supergott! Smakade det själv och blev lite förvånad över hur mycket det smakade, lite syrligt lite sött.
Hans majskrokar är också goda, har kommit på mig själv att sno av dem ibland. Fy fy. 😀
Det stora gapet.
Mest utanför.
