Alla älskar ju Gustenfilmerna, eller hur? 😉 Vi har ju sedan tidigare använt YouTube och idag testade jag även bambuser på allvar för första gången.
Så båda de två sidorna återfinns nu i menyn. Kika in där då och då och se om det kommit något nytt. Vi lär ju publicera filmerna på samma gång här i bloggen, men man vet ju aldrig, och det kan vara kul att ha klippen på samma ställe.
Med bambuser kommer det att bli fler spontana klipp, som publiceras direkt och helt oredigerade. Bild- och ljudkvalite tar ju lite stryk av detta, men det känns som ett stort steg för ytterligare transparens i våra liv. Något som väl alla suktar lite efter? 😀
Apropå klipp så vill jag passa på att tacka Hanna (stort tack!) som uppmärksammade oss på, när vi var i Danmark och inte hade internet, att det låg en puff till Gustens klipp på Aftonbladets.se förstasida. Vi kunde då be Josefins föräldrar att ta en skärmdump av det, eftersom vi inte kunde se det där och då. Den puffen verkar ha gjort sitt och Gusten är nu en minikändis (bokstavligen) med över 11000 visningar. Lite kul.
Rutinerna truckar på ganska bra här hemma. Vi tar den ”stora” utflykten på förmiddagarna, oftast till Stadsparken och den fina lekplatsen där, men även åt andra håll och andra äventyr. Denna vecka har vi ju bland annat testat på den stora lekplatsen vid biblioteket i Malmö. Oj, så fin den var! Men vi kom iväg från Lund lite väl sent och vi hann bara vara där en timme. Men det ska vi snart göra om igen. Jag lyckades inte fånga någon fin överblicksbild, och det känns lite konstigt att fota på andras barn, men här är Gusten vid den magiska rutschkanan, och man kan skymta de fina mjuka kullarna i bakgrunden:
Efter den dagliga förmiddagsutflykten skyndar vi oss hem (Gusten håller ofta på att somna i vagnen) och äter lunch. Har jag tur, somnar han till de sista skedarna mat, men numer (som ni har förstått av Josefins inlägg om sömn) är han lite lurigare med sovandet och vi brukar få lägga oss på ”supermadrassen”. När han sen vaknar, efter 1-2 timmar, är det vid 15 dags för mellanmål. Och nu kommer vi till vad inlägget egentligen skulle handla om. Det är nämligen under detta mål vi primärt övar på att Gusten ska äta själv.
Och ja, det går sakta framåt. Det svåraste är egentligen inte för Gusten att lära sig äta, utan att för föräldrarna att samla ihop tillräckligt med tålamod att låta honom kladda på bäst han vill.
Oftast går det som allra bäst när man vänder ryggen till, då brukar det alltid slinka ner någon sked. Som regel är det också mer kladdigt med yoghurt, men det är lättare att torka upp sen. Gröt, som han oftast får, kladdar mindre men hinner det stelna/torka det minsta så sitter det där som berget sen. På bilderna övar vi med yoghurt och lite mackor. Mackbitar går alldeles utmärkt, det är fortfarande skeden som är det svåra. Och på dessa bilder har han fått svårast möjliga sked, en lång. Den är svår att pricka i munnen. Så nu har vi köpt nya skedar eftersom flera av de kortare plastbesticken vi äger är sporks. Alltså sked/gafflar. Inte det optimala när man försöker fånga upp mat. Efter bildhoppet följer lite rörliga bilder också.
Det stora gapet.
Ganska nöjd kille.
Man kan peka med skeden också.
Mest utanför.
Kladdiga fötter.
Det är lättare med händerna.
Och här följer två filmer av självmatningen. Första filmen illustrerar hur det ser ut i början av måltiden. Denna gång ”äter” han med en sån dum lång sked. Observera minspelet på en liten kille som inte riktigt vet hur man ska handskas med en skål med gröt. Och notera att pappa inte alls har så mycket tålamod till en början, utan visar rätt snabbt hur man ska göra:
Och sen plötsligt händer det! Skeden åker in i munnen. Inte med jättemycket mat på, men rörelsen finns där. Och här var det alltså en mindre sked, och det går ju genast bättre. Ni får ursäkta att jag pratar så mycket. Jag hade nog helst velat ta bort ljudet, men tysta filmer blir så spöklika, så ni får dras med min stämma idag:
Där mot slutet av klippet, när han plötsligt tappar fart i ätandet är när det kommer ett tåg utanför. Då kan man ju inte äta.
Vi har råkat visa Gusten hur man spelar på pianot några gånger när vi varit hemma hos Josefins föräldrar. Så nu springer han dit lite titt som tätt när vi är där och plinkar fram lite toner.
Vi fångade det på film häromveckan. Och självklart fiskar han applåder, precis som vanligt. Denna gång kanske mer passande, eftersom det är vanligare med en ovation efter ett musikframträdande än när man lägger en kloss i en låda. 🙂
Med vår systemkamera kan vi ju även filma i HD. Jättetufft, tyckte vi, tills vi snabbt märkte att även de kortare filmerna ju blir gaanska så stora när det kommer till att ta plats. Blir vårt 8GB-kort fullt i kameran är det alldeles säkert någon av oss som varit framme och filmat en snutt. Filmar man i några minuter så blir de lätt några GB. Det går ju ställa in en lägre upplösning med det känns bättre att framtidssäkra genom att fånga omgivning i bästa möjliga klarhet och omfång. Och så kan vi ju visa filmer direkt på TV:n från kameran och då är det ju bra med högre upplösning.
Men HD-formatet för ju med sig fler problem, så klart. Min dator, som jag ständigt straffar genom att installera de mest komplexa program, har väldigt svårt att visa dessa filmer utan att hacka. Och det har visat sig att varken Vimeo eller flickr låter en ladda upp så värst stora filer. På Vimeo går det möjligen bättre med ett betalkonto. Men flickr, som vi faktiskt betalar för, begränsar oss ändå till 90 sekunder och/eller 500MB. Hmpf!
Men i min alldeles för stora iver att publicera och dela dessa fina filmsnuttar med allmänheten såg jag tydligen inte Trädet för all skog. Det är alltså Trädet med stort T – youtube. Där kan man ladda upp 10 klipp åt gången och de får vara upp till 2GB styck. Fantastiskt ju! Innan sökte vi väl oss till bloggens egna flashformat, vimeo eller flickr just för att hela världen inte skulle se våra klipp. Men det som jag har filmat nu får gärna vem som helst titta på. 🙂 Och vad vore youtube utan alla dessa klipp på söta småbarn och roliga kattungar, huh?
Så här kommer i alla fall en liten film som jag och Gusten spelade in häromdagen. Han dansade så fint till några olika låtar på en bland-CD (hej 90-tal!) som jag hade i stereon. Så jag försökte fånga det på film, och rycktes själv med lite också. Som tur är dansar jag mest utanför bild. 😀
Hittade detta via filmvetaren Marcus Teglers blogg – Cinemategler. Marcus är en gammal kursare till mig. Och det var ju lite för kul för att inte lägga upp här också:
Jag är ju nästan aldrig först på bollen och just idag fick Pia rikta min uppmärksamhet mot Dylans nya singel Dreamin’ of You. Jag som inte brukar ta in så mycket Dylan-nytt hade helt missat att han kommer med ett nytt bootlegalbum snart, det 8:e i ordningen – Tell Tale Signs: Rare And Unreleased 1989-2006. Som regel har ju Bootlegserien bara blivit sämre och sämre sen de första och absolut fantastiska 1-3 och 4, och nu senaste var det ju rent löjligt att soundtracket till Scorseses No Direction Home fick en plats i serien.
Hur som helst är det alltid spännande med en ny Dylanskiva och denna ska ju bl a innehålla lite outakes och alternativa tagningar från en av hans bästa skivor – Oh Mercy, och det gör mig lite extra nyfiken. Dreamin’ of You är en outake från Time Out of Mind-inspelningarna och finns att ladda hem gratis på bobdylan.com. Det går också att lyssna och titta på videon (med en 82-årig Harry Dean Stanton i huvudrollen) här under.
Efter några första genomlyssningar är jag inte helt såld. Den växer visserligen lite efter hand, och den fungerar nog alldeles perfekt i bilen under en mörk åktur över våt asfalt. Den har lite av det där bluesiga och rökiga lunket som är ganska sorgligt och på många sätt behagligt, men det är långt ifrån en lysande låt och inget man direkt minns efter att man stängt av den. Vad tycker ni?
Det stora gapet.
Mest utanför.
