Jag vill skriva lite om den skivan som snurrar sig varm hemma hos mig nu. Jag hade egentligen tänkt påbörja en fin trend här på bloggen och skriva om en aktuell låt som jag inte kan sluta lyssna på för tillfället. Men det får bli i framtiden för just nu är det en hel skiva som jag inte kan få nog av:

Alopecia av Why?

Detta är en otroligt spännande skiva. Det första som slog mig var hur musiken för tankarna till regissörens Todd Solondz filmer. Det kan i ena stunden vara svårsmält, vulgärt och motbjudande för att i nästa sekund blixtra till och bli romantiskt, trallvänligt och livsbejakande. Bandet Why? är uppbyggt av och runt den småtokiga Jonathan ”Yoni” Wolf. Hans smattrande vitmansrap och melodiska slingor skapar Why?s till synes odefinierbara och fascinerande sound. Jag och Josi såg Why? första gången på Roskilde 2006. Vi hade kollat igenom bandlistan med tillhörande texter och Why? stod ut med sin spännande beskrivning. Konserten var riktigt fängslande och det jag minns mest är just den udda Yoni och hur han själv envisades med att med spasmliknande rörelser slå på sin trumma (bokstavligen) trots samplingar av en rad andra instrument. Efter det så har jag lyssnat på dem lite till och från och några låtar har stått ut här och där och hamnat på olika blandskivor. Men jag har aldrig tagit mig tid att investera i bandet fullt ut. Men i år kom alltså Why?s tredje fullängdsalbum och här kan jag verkligen ställa mig bakom varje låt.

Som efter en mall mässar Yoni ut sin musikaliska poesi likt spoken word och varje låt kommer förr eller senare fram till en brytpunkt där det blir lite lättare och lite svängigare – låt oss kalla det för refrängen. Lyssnar man igen hittar man nya smaker och nyanser i samma låt. Det är mörkt för att sen bli ljust, för att sen bli bitterljuvt, obscent, argt, cyniskt och sen tillbaka till det mörka och trevande igen. Men ändå utan att någonsin bli dystert. DET är verkligen unikt. De fem första spåren bjuder på exakt det receptet och spår fem och sex närmar sig i sina bästa stunder Grandaddy. Den underbara These Few Presidents bjuder på årets hittills bästa textrad – ”Even though I haven’t seen you in years, yours is a funeral I’d fly to from anywhere”. Lyssna på den här under:

Sjätte spåret, Gnashville, ger lyssnaren tid att återhämta sig lite innan Fatalist Palmistry kräver uppmärksamhet igen med sin mer konventionella upptempopop. The Fall Of Mr. Fifths kan tyckas vara skivans svagaste spår men den som har lite tålamod blir vid knappt två minuter in i låten förlöst på nytt. Det är bara att vrida upp volymen och blunda. När man slutligen kommer fram till A Sky For Shoeing Horses Under börjar man verkligen pussla samman att detta är något alldeles extra, och då är det ändå fyra spår kvar. Totalt innehåller Alopecia 14 låtar och klockar in på under 45 minuter. Det är intensivt och genialiskt. I balladen Simeon’s Dilemma ger sig Yoni på att sjunga, vilket också fungerar, samtidigt som låten tillsammans med hela skivan växer sig större och större.

Alopecia är en av årets bästa skivor just eftersom det inte är lättsmält. Det är bra redan vid en första genomlyssning men om man ger albumet tio chanser till så märker man att kakan inte bara är full av russin utan också av guldklimpar.

Bästa låtarna (för tillfället): A Sky For Shoeing Horses Under, The Vowels Pt. 2, These Few Presidents, The Hollows (lyssna).

___ ___ ___

Fotnot: Det som fick mig att äntligen skriva det här inlägget var att Why? faktiskt spelar på Mejeriet i Lund ikväll. Jag hade varit en given gäst, men jag är ju på Gotland och försöker dra in lite pengar, inte spendera dem på fantastiska liveakter. Sånt är livet. Klicka er in på Why?s Myspacesida och lyssna på deras genomsköna tolkning av The Cure’s – Close to me.