Inte så illa? Ska vi sälja bloggen Josefin? Fast Carl Bildts blogg är värderad till 2 539 473 kr. Så vi kanske ska bli lite mer politiska här först och sen se vart vi hamnar?

Jag kanske inte har riktigt klargjort varför jag är så mycket på Gotland nu för tiden? Vi behöver helt enkelt mer deg/bananas/Gustav Vasor innan vi blir tre i familjen. Och eftersom man inte blir rik på CSN-pengar är jag alltså på Gotland och drar in lite från annat håll.

Det är riktigt fint att vara på ön och det är kul att jobba och umgås en hel del med familjen. Även om jag saknar Josefin så in i bomben. Jag åker tillbaka till Lund på onsdag och stannar i alla fall över helgen. Sen blir det hit en sväng igen, och sen tillbaka till Lund runt den 4:e juni. Och så håller vi på. Den gången hänger dock kanske Josi med tillbaka till Gotland igen. Men inget är direkt hugget i sten. Det är lite svårt att bestämma något, man vet ju aldrig riktigt vart magen pekar.

Nu ska jag sova. Klippning och rakning får vänta tills imorgon. På Gotland har man skägg, det har man.

Dessa två herrar tittar jag på just nu. TV4 Sport visar dock ingen match denna vecka så jag tittar streamat över interwebben.

Lite kuriosa är att dessa slutspelsfilmer för NBA är gjorda av paret Dayton och Faris som också låg bakom den underbara Little Miss Sunshine från 2006.

Vi grillar..

Igen..

Detta är en favorit i repris. Men jag har inte sett den på länge, och jag och Fredrik kom in på den igår igen. Läskigt hur mycket av min barndom som fladdrar förbi på bara några minuter. Och till en så bra låt dessutom.

Livet tuffar på här på Gotland. Jag jobbar varje dag och gör inte så hemskt mycket på kvällarna. Teven fungerar inte i lägenheten så jag tittar mest på nerladdad basket för att koppla av på kvällarna. Det är ganska mycket tuffare för kroppen att jobba än att plugga. Men samtidigt så blir hjärnan inte lika trött och det är ju fint. Så jag kan sitta här helt orörlig med muskelvärk och tänka de mest geniala tankarna.

Omflytten av porslinsrummet och konstnärsavdelningen går fortsatt framåt. Det är mycket plockande och funderande kring vart allt ska få plats men det är ändå väldigt tacksam med ett så pass konkret jobb. Man blir ju snabbt trött på alla teorier om man bara pluggar hela tiden, inte för att jag har pluggat så väldigt hårt i år, men ändå.

Telefonen vill inte koppla ihop sig med datorn så bilderna på flytten får dröja lite, jag är för trött för att mecka med det nu. Men jag skickade in en bild nu, så att inlägget inte blir helt naket.

Nu blir det sängen. Vi ses och hörs!

Jag vill skriva lite om den skivan som snurrar sig varm hemma hos mig nu. Jag hade egentligen tänkt påbörja en fin trend här på bloggen och skriva om en aktuell låt som jag inte kan sluta lyssna på för tillfället. Men det får bli i framtiden för just nu är det en hel skiva som jag inte kan få nog av:

Alopecia av Why?

Detta är en otroligt spännande skiva. Det första som slog mig var hur musiken för tankarna till regissörens Todd Solondz filmer. Det kan i ena stunden vara svårsmält, vulgärt och motbjudande för att i nästa sekund blixtra till och bli romantiskt, trallvänligt och livsbejakande. Bandet Why? är uppbyggt av och runt den småtokiga Jonathan ”Yoni” Wolf. Hans smattrande vitmansrap och melodiska slingor skapar Why?s till synes odefinierbara och fascinerande sound. Jag och Josi såg Why? första gången på Roskilde 2006. Vi hade kollat igenom bandlistan med tillhörande texter och Why? stod ut med sin spännande beskrivning. Konserten var riktigt fängslande och det jag minns mest är just den udda Yoni och hur han själv envisades med att med spasmliknande rörelser slå på sin trumma (bokstavligen) trots samplingar av en rad andra instrument. Efter det så har jag lyssnat på dem lite till och från och några låtar har stått ut här och där och hamnat på olika blandskivor. Men jag har aldrig tagit mig tid att investera i bandet fullt ut. Men i år kom alltså Why?s tredje fullängdsalbum och här kan jag verkligen ställa mig bakom varje låt.

Som efter en mall mässar Yoni ut sin musikaliska poesi likt spoken word och varje låt kommer förr eller senare fram till en brytpunkt där det blir lite lättare och lite svängigare – låt oss kalla det för refrängen. Lyssnar man igen hittar man nya smaker och nyanser i samma låt. Det är mörkt för att sen bli ljust, för att sen bli bitterljuvt, obscent, argt, cyniskt och sen tillbaka till det mörka och trevande igen. Men ändå utan att någonsin bli dystert. DET är verkligen unikt. De fem första spåren bjuder på exakt det receptet och spår fem och sex närmar sig i sina bästa stunder Grandaddy. Den underbara These Few Presidents bjuder på årets hittills bästa textrad – ”Even though I haven’t seen you in years, yours is a funeral I’d fly to from anywhere”. Lyssna på den här under:

Sjätte spåret, Gnashville, ger lyssnaren tid att återhämta sig lite innan Fatalist Palmistry kräver uppmärksamhet igen med sin mer konventionella upptempopop. The Fall Of Mr. Fifths kan tyckas vara skivans svagaste spår men den som har lite tålamod blir vid knappt två minuter in i låten förlöst på nytt. Det är bara att vrida upp volymen och blunda. När man slutligen kommer fram till A Sky For Shoeing Horses Under börjar man verkligen pussla samman att detta är något alldeles extra, och då är det ändå fyra spår kvar. Totalt innehåller Alopecia 14 låtar och klockar in på under 45 minuter. Det är intensivt och genialiskt. I balladen Simeon’s Dilemma ger sig Yoni på att sjunga, vilket också fungerar, samtidigt som låten tillsammans med hela skivan växer sig större och större.

Alopecia är en av årets bästa skivor just eftersom det inte är lättsmält. Det är bra redan vid en första genomlyssning men om man ger albumet tio chanser till så märker man att kakan inte bara är full av russin utan också av guldklimpar.

Bästa låtarna (för tillfället): A Sky For Shoeing Horses Under, The Vowels Pt. 2, These Few Presidents, The Hollows (lyssna).

___ ___ ___

Fotnot: Det som fick mig att äntligen skriva det här inlägget var att Why? faktiskt spelar på Mejeriet i Lund ikväll. Jag hade varit en given gäst, men jag är ju på Gotland och försöker dra in lite pengar, inte spendera dem på fantastiska liveakter. Sånt är livet. Klicka er in på Why?s Myspacesida och lyssna på deras genomsköna tolkning av The Cure’s – Close to me.

Jag har varit tre fulla dagar på Gotland nu. Det känns som längre faktiskt. Fast på ett bra sätt. Jag sover fortfarande ganska dåligt utan Josi men boten på det är att jobba hårt under dagtid och sen stupa i säng på kvällen. Kroppen orkar inte hålla sig vaken då.

Gotland var underbart i helgen med riktig sommarvärme. Men idag blev det istället lite FÖR kallt för att vara maj, så det känns verkligen att allt inte står rätt till med klimatet. Vi har påbörjat rockaden av konsten och Höganäsrummet och det går sakta framåt. Det blir mycket bärande och jag tar varje tillfälle i akt för att träna figuren lite inför Baby 08. Det känns som att det kommer vara lite tid över för det efter juli, så det gäller att passa på nu. Jag vill ju orka lyfta upp ungen.

Apropå träningen så hann jag med lite basketspelande igår också, som ni kanske såg bland mobilbilderna. När jag inte hinner blogga vanligt så får det fungera lite som ett substitut. Att blogga med bilder alltså. Basketen var i alla fall riktigt härlig. Fredrik kom förbi mot slutet och vi hann med en 21:a. Jag vann med 21-1, fast det fick jag inte tala om av Fredrik. Men, min blogg – mina regler.

Nu ska jag försöka sova. Har lite basket att titta på som jag hoppas ska vagga mig till sömns. Sov gott.