Igår var en väldigt stor dag i Gustens och våra liv. Han skulle testa att sova på förskolan för första gången. Vi gick dit vid 09 och de hade sagt innan att jag bara skulle komma in lite snabbt och sen gå iväg. Så jag klädde av Gusten och var kvar ett litet tag innan jag satte mig på huk, klappade om honom och sa ”Hej då, nu ska pappa gå.” När jag började gå gick han efter lite och då plockade vår fröken upp honom och då, för första gången vid ett avsked på förskolan, kom tårarna. Jag var ju tvungen att gå vidare men det sved till lite när jag fortfarande hörde honom gråta genom dörren när jag gått ut. Samtidigt kändes det okej, eftersom det var första tecknet på att han kommer att sakna mig och att han verkligen förstår att han ska vara kvar där utan oss. Det är en viktig insikt för honom och något som antagligen måste komma innan han fullt ut kan acceptera att vara där hela dagarna.
Redan promenaden hem var nervös och jag väntade hela tiden på samtalet om att ”Nej, tyvärr, Gusten slutade aldrig att gråta efter att du gick. Kan du komma och hämta honom?”. Men de ringde inte. Och jag gick hem. Jag satte mig och jobbade framför datorn, fortfarande helt ovan med att Gusten inte ligger och sover i hallen. Något som han alltid annars gör om jag kan sitta i lugn och ro framför datorn. 😉
Och dagen går. Jag är helt nervös hela tiden och har ingen direkt aptit. Men jag lyckades tillslut laga lite mat. Sen var det dags för hämtning och i god tid beger jag mig tillbaka till förskolan. När jag kommer fram går det runt nyvakna småtroll med bara tröjor och blöjor lite här och där på Krusbäret. Personalen håller på att tända och och dra upp persiennerna och får syn på mig: ”- Gusten sover”. Jag känner hur en enorm sten faller från mitt bröst. Jag får komma in och detta är vad som möter mig:
Sovande vagnkille. (klicka här för större bild)
Där låg han alltså. Och sov i en barnvagn inomhus. Precis som hemma. Vår inskolningsfröken hade försökt att lägga honom men han hade vägrat att ligga ner på madrassen. Han hade tyckt det var okej att vara där inne och hade suttit och läst lite. Och sen hade hon lagt sig ner själv och låtsats sova, men då hade han bara dragit i henne och försökt väcka henne igen. Då hade hon kommit ihåg att jag sagt att han alltid sover middag i barnvagnen hemma och rullat in tvillingvagnen som de har för utflykter in i sovsalen. Där hade hon bara rullat honom lite fram och tillbaka och då hade han somnat som en stock, redan vid halv ett. Och när jag kom vid två sov han alltså fortfarande. Åh. Visst, man kan se det som ett nederlag i sig, att han tvunget skulle sova i vagnen, men det viktigaste är ju att han kan sova överhuvudtaget på dagis, hur han sover där kanske löser sig lite lättare längre fram.
Annars hade dagen gått bra också. Han hade varit med och lekt ännu mer och tydligen ätit fint också. Och bara några sekunder efter jag tagit den första bilden, så kisar två små blå ögon mot mig:
Nyvaken vagnkille. (klicka här för större bild)
Han verkade väldigt förvånad över att se mig, verkade det som. Först går pappa och är borta halva dagen. Sen somnar jag och när jag vaknar så är han tillbaka igen. Mycket konstigt. Borde kanske ha somnat tidigare...
En lättad pappa och en väldigt glad Gusten packar i alla fall ihop sina saker och går tillsammans hemåt igen. Vi ringer mamma Josefin på vägen och berättar allt. Det blir en av de absolut finaste promenaderna vi har tagit tillsammans, mycket eftersom all nervositet och alla anspänningar hade släppt då.
Så idag var det dags för samma sak. Jag lämnade ännu snabbare, tog bara av mig skorna och gick in och klädde av honom och sa sen hej då. Det blev ett liknande avsked med lite tårar från Gusten när han fångades upp av fröken, men jag kände redan då hur mitt pappahjärta hade rustat upp lite bättre, och det sved inte riktigt lika många meter av promenaden hem. Sen flög dagen förbi och jag kunde jobba en hel del. Så himla roligt det är att kunna jobba med något man verkligen gillar och samtidigt veta att Gusten är på en rolig och trygg plats och har det väldigt bra och kul. Det är verkligen en stor gåva, när allt kan klaffa så bra.
Plötsligt är klockan nästan två igen och jag kilar tillbaka till förskolan. Idag möts jag av Gusten och fröken redan ute i korridoren. Hon är på väg ut för att flytta bilen för att snöplogen ska komma fram och tänkte tajma det med min ankomst. Gusten har sina vinterkängor på sig och även den svarta lurvjackan han har under overallen annars. Han hade tydligen velat ha på sig dessa plagg hela dagen, eftersom han inte riktigt var i samma form idag tydligen, och de kände att om det gjorde honom mera trygg så fick han gärna det. Han hade t o m gjort morgongympan i kängorna. Galna unge! Annars hade han varit lite tröttare idag (han sov i vår säng i natt och hostade en del) och hade inte ätit så bra. Sen hade han stupat i vagnen på sovstunden på samma sätt, redan efter 12 någon gång, och sovit till kvart i två. Så trots en lite sämre dag hade han ändå hållit ihop bra och vår förskollärare var jättenöjd med hur det hade gått hittills. Vi fick en bra pratstund där ute i korridoren och allt kändes helt underbart när vi gick därifrån. Vi ringde Josefin på vägen hem igen och berättade de glada nyheterna. Ikväll har vi haft Åsa, Andreas och fina Hugo på besök. En riktigt bra dag alltså.
Det verkar som det kommer ordna sig med Gusten på förskola trots allt. Bara han får en chans att vara där och slipper alltför mycket sjukdomar. Vi håller lite extra koll nu pga dagens form, men vi hoppas fortfarande att det är efterdyningar från senaste förkylningen/inflammationen. Det får morgondagen utvisa. God natt!
