När jag är ute med Gusten på dagarna så har jag numer alltid med mig systemkameran. Jag vill absolut inte missa chansen att dokumentera en fas i hans utveckling eller ett fint ögonblick i hans och mitt liv. Och ja, det blir oftast några bilder varje dag.

Och inte nog med det så har jag ju även en kamera på mobiltelefonen, och den ligger alltid redo i innerfickan på kavajen.

Men så är ju livet, att de där finaste ögonblicken kanske inte är menade att frysas till. De ska vara flyktiga och sen istället växa i de närvarandes sinne och minne och bli något annat, något större. Så detta är ett inlägg utan bilder, som ändå innehåller en minnesbild jag sent ska glömma.

Jag och Gusten var med Frank och hans pappa Fredrik i stadsparken idag. De små killarna lekte lite utanför lekplatsen på en stor gräsplätt. Frank sitter på rumpan och håller på som bäst med att plocka gräs, löv och stenar, och Gusten vandrar runt lite i närheten. Plötsligt går Gusten fram till Frank, lägger armen runt hans nacke och axlar och liksom sätter sig ner i hans knä. Frank välkomnar honom och sen sitter de sådär i kanske 20 sekunder och håller om varandra och bara myser. Varken jag eller Fredrik hinner reagera och fixa med kamera, och ingen av oss vill egentligen ta ögonen från våra söner och det fantastiska vi precis får uppleva. Två små pojkar som vill dela en fin stund tillsammans. Något av det absolut finaste jag sett Gusten göra.