Feb
23
Pigg kille på morgonen. Busar med mammas vante.
Gusten inskolning på förskolan fortsätter. Efter en lyckad återupptagning igår, efter alla sjukdomar, skulle Gusten få stanna där mellan 9-12 idag. Det betydde alltså att han skulle få testa på lunch en gång till. Något som ju inte gick jättebra förra gången. Så i morse var jag bara där en kort sväng, sen sa jag hej då och kunde gå hem och jobba lite på allvar någon timma för första gången. Så himla bra för Gusten att vara på förskola, och himla skönt för mig att kunna jobba med gott samvete. Innan jag gick så fick jag även lappen från Försäkringskassan påskriven och jag har nu vabbat mina två första (och antagligen inte sista ) dagar i livet! Jag fixade inte med att anmäla att jag missade jobb förrän på torsdagen så det blev bara två dagar denna gång. Det är ju verkligen inget att vara glad över, men det känns ändå lite speciellt att vara en i VAB-gänget nu, efter att man hört så mycket om det innan. Det är ett fint land vi bor i, där staten bryr sig om våra barn så mycket.
Eftersom förskolan inte hör av sig förstår jag att allt har gått bra och lite innan 12 beger jag mig tillbaka till Krusbäret igen. Jag kommer fram, smyger in och det är helt knäpptyst. Inte en endaste unge syns till. Så ser fröknarna mig och ropar på Gusten. Han var inne i ”sovrummet” med alla de andra barnen eftersom han blivit så nyfiken när de släckte ner och och bäddade. Han hade tydligen satt sig och läst en bok precis innan jag kom, något som kanske bådar gott inför morgondagen. Han kommer ut, får syn på mig, säger ”phappah!” och springer emot mig. Åh! Oj! Det var en helt ny och alldeles underbar känsla. Det verkar ju nästan som om att han hade saknat mig.
Jag frågade hur det hade gått och det hade tydligen inte varit några problem idag heller. Han hade lekt på bra och även lunchen hade fungerat. Det var pasta med tonfiskröra och han hade ätit en del tydligen. Jag har svårt att uppskatta vad de tycker är ”bra” där på förskolan, men det lät som om han hade fått i sig en acceptabel mängd mat, samt mycket mjölk!
Så jag packar ner Gusten i vagnen och går hemåt. Väl hemma hinner jag gå några varv utanför huset i Gusten slocknar i vagnen. Jag bakar och plockar under tiden. Sen vaknar han, inte på det bästa humöret, men snart så blir det bra igen. Om han får sitta och läsa i sin Pelle Svanslös-bok medan jag matar honom (hmph!) med gröt så går allt bra. Vi har märkt ett visst nytt (ganska svängigt) humör som kom samtidigt som aptiten och energin kom tillbaka efter öroninflammationen. Det är nu trotset börjar på allvar känns det som.
Utslagen förskolekille i vagnen.
Ikväll hade vi Frank och hans föräldrar på besök. Vi åt en god pastasallad och jag hade bakat kärleksmums. Det är så himla kul att träffa jämnåriga Frank och höra om hans förskola och liv. Frank sprutar ut nya ord hela tiden och verkar ha lärt sig massor på den lite längre tid han hunnit vara på dagis.
I morgon är det dags för det största förskoletestet hittills – sovstunden. Jag ska lämna honom vid nio och inte hämta förrän 14 är det sagt. Fem(!) timmar utan pappa! Hur ska det gå? Jag är mest orolig för mig faktiskt. Men går inte sömnen bra så ringer de, och så får jag komma och hämta honom. Men nu håller vi alla tummar för att Gusten 1) håller sig frisk och 2) kan sova på dagis. Håll hårt nu!
Kommentarer
Skriv en kommentar