I morse när Gustens feber fortfarande inte ville ge med sig ringde vi för att prata med vår BVC-sköterska. Hon fixade en akuttid åt oss hos barnläkaren vid 11.15 så vi rullade iväg där på förmiddagen. Gusten var glad och lekte för fullt i väntrummet när vi blir inkallade till en (för oss) ny läkare. Han är en lekfull typ och gör nog Gusten (och mig) mer nervös än lugn och G börjar direkt gnälla. Resten av undersökningen sker alltså under vissa protester men nödvändiga prov tas. Efter att ha lyssnat/tittat i Gustens öron konstaterar läkaren snabbt att det rör sig om öroninflammation. Något som vi någonstans har misstänkt eftersom han har haft en så jämn feber och varken blivit direkt sämre eller bättre. Jag blev faktiskt ganska lättad eftersom Gusten inte mår jättedåligt av det (ännu) och detta innebär att han får lite andra grejer för att bli frisk igen.

Vi fick gå ut en sväng i väntrummet igen innan vi skulle in och lämna lite blod. Vi får snart komma in där också, men först vill sköterskan att Gusten ska väga sig på en sån vanlig våg man står på. Det har han aldrig gjort förut och han vägrar. Han börjar störtböla och drar i mig för att få komma därifrån. Sköterskan föreslår att jag väger mig först för att sen hålla Gusten, så att vi får reda på hans vikt. Så nu är det alltså en sköterska i Lund som vet hur mycket Gustens pappa väger också, tack för det!

Sen går vi in och lämnar blod och nu är Gusten redan så uppstressad att vi får hålla hårt i hans lilla arm och finger för att det ska gå. Efteråt vill han inte ha plåstret på och när vi går ut genom korridoren igen lyckas han bloda ner sig själv i ansiktet, sina innetofflor och sin tröja, samt mitt ansikte, min tröja och en hel del på golvet. Jag smiter in på toa och har fullt upp med att stoppa blodflödet från fingret med papper samtidigt som jag tvättar av oss själva och golvet. Tillslut kommer vi ut från toan igen och Gusten är nu både trött och gnällig. Då kommer läkaren och meddelar att det inte var något allvarligare än öroninflammation. Inga dumma streptokocker och en normal sänkningsreaktion på blodprovet. Så han ordinerar 3,5 ml Kåvepenin (penicillin) tre gånger om dagen i fem dagar. Det ska tydligen göra biffen.

En trött och medtagen Gusten och en smått stressad pappa får sen skjuts hem av Gusten morfar och mamma och nu sover han sött i sin vagn i hallen. När han vaknar ska vi testa penicillinet, ingen lätt (eller god) historia så vitt jag förstår. Önska oss lycka till!

Annars har vår vän Hannes från Göteborg varit här ett dygn, och åkte precis nu vid lunch. Han fick verkligen en dos av föräldraskapets baksida, men verkade vara vid gott mod när han for ändå. 😉 Och han menade att det inte alls verkade så illa som han hade trott när vi innan berättade att Gusten var lite hängig. Och ja, det stämmer ganska bra, Gusten är och har varit en tapper liten sjukling. Vi har haft ett jättetrevligt dygn med Hannes i alla fall och igårkväll åt vi god lasagne, god äppelpaj, drack vin och öl och kollade på OS. Och så har vi pratat en hel del. Mycket välbehövligt inslag i sjukstugan och vi har en mycket god vän i Hannes.

Nu rör Gusten på sig i hallen. Vi hörs!