- Besökare online:
Jan
11
I måndags var det dags – lillasyster Julie skulle börja på dagis. Men först skulle jag, Gusten och Julie genomgå den sedvanliga inskolningen, som pågår i två veckor. Gusten, som tidigare bara gått på dagis tisdag-torsdag 9-15 fick följa med även fast det var måndag. När vi är klara med Julies inskolning ska ju båda barnen vara på dagis ALLA vardagar, så det var lika bra att börja direkt.
Vi kom dit och möttes av samma fröken som Gusten har. Julie ska få sitta vid storebrors matbord, men annars kommer Julie ha lillmöte på morgonen när Gusten har stormöte. Övrig tid så leker alla tillsammans eftersom det bara är en avdelning för alla barn. De stora barnen får dock baka och laga mat när småttingarna leker/läser/sover, så det känns som syskonen kommer att träffa på varandra alldeles lagom mycket.
Julie knatade in, glad i hågen, som om hon inte gjort annat. Hon har ju varit med vid åtskilliga lämningar och hämtningar vid det här laget och ser inte storebrors dagis som några konstigheter. Hon lekte på, först lite försiktigt och observerande från mjuka mattan i kuddrummet, men sen mer och mer och lite närmare de andra barnen. Gusten och Julie hann med att kivas lite också innan det var dags för fruktstund. Jag pratade lite med en annan pappa och gammal bekant som också skolade in sin dotter och vips så hade en timme flugit förbi.
När vi skulle gå så ville dock inte Gusten stanna kvar och jag och fröken beslutade att det var onödigt att ta fighten när han ändå egentligen inte behöver gå måndagar ännu. Så Gusten fick följa med hem vid 10 också.
Idag (tisdag) var vi tillbaka igen och Julie roade sig med att åka om och om och om igen på rutschkanan i kuddrummet. Gusten hade lite mer koll på henne idag och ”hjälpte” henne titta runt och åka kana. När det återigen blev dags för Julie och jag att gå hem så ville Gusten följa med igen. Men idag fick fröken hålla kvar honom så att jag och Julie kunde ropa hej då och lämna dagis. Vi hade väl misstänkt från början att det skulle bli tuffare för honom än för henne med att jag är där och leker en timme och sen ska gå, men vi hade ju hoppats på att det skulle gå smärtfritt.
När jag och Julie hämtade Gusten vid 15 så frågade jag fröken hur det hade gått och han hade bara varit lite ledsen (och sur på henne) ett tag och sen hade dagen rullat på som vanligt. Skönt att höra!
I morgon ska vi dit och köra en timme igen och på torsdag ska jag säga hej då och lämna dagis en stund. Spännande!
Den första försiktiga leken.
Fruktsund
Lite lek
Lek i kuddrummet. Gusten är bakom kuddtornet.
Sep
6
Idag var det alltså dags för inskolning. Igen. Och som den veteran jag är inom det området traskade jag och Gusten med modiga kliv in på hans nya dagis. Eller inte.
Det var allt lite nervöst även denna gång men jag hade lite bättre koll på min roll och vad som förväntas av både mig och Gusten. Och det är verkligen ett toppenställe vi hamnat på. Ett helt gäng barn kom, tillsammans med Gustens inskolningsfröken, och mötte oss i hallen. Sen gick de andra barnen ut och Gusten var kvar inne med sin fröken och ett annat barn. Och jag också då så klart. 
Sen lekte de stilla tillsammans i en timme, nästan uteslutande med massor av bilar, traktorer och flygplan som åkte upp och ner i ett parkeringshus. Och plötsligt var det dags att gå. Vi gör samma sak i morgon och på onsdag och sen får vi se hur det utvecklar sig.
Redan ikväll är det föräldramöte för mig också, vilket känns ganska nervöst. Mitt första någonsin. Idag blir jag alltså en vuxen förälder på riktigt. Stor dag.
Feb
25
Igår var en väldigt stor dag i Gustens och våra liv. Han skulle testa att sova på förskolan för första gången. Vi gick dit vid 09 och de hade sagt innan att jag bara skulle komma in lite snabbt och sen gå iväg. Så jag klädde av Gusten och var kvar ett litet tag innan jag satte mig på huk, klappade om honom och sa ”Hej då, nu ska pappa gå.” När jag började gå gick han efter lite och då plockade vår fröken upp honom och då, för första gången vid ett avsked på förskolan, kom tårarna. Jag var ju tvungen att gå vidare men det sved till lite när jag fortfarande hörde honom gråta genom dörren när jag gått ut. Samtidigt kändes det okej, eftersom det var första tecknet på att han kommer att sakna mig och att han verkligen förstår att han ska vara kvar där utan oss. Det är en viktig insikt för honom och något som antagligen måste komma innan han fullt ut kan acceptera att vara där hela dagarna.
Redan promenaden hem var nervös och jag väntade hela tiden på samtalet om att ”Nej, tyvärr, Gusten slutade aldrig att gråta efter att du gick. Kan du komma och hämta honom?”. Men de ringde inte. Och jag gick hem. Jag satte mig och jobbade framför datorn, fortfarande helt ovan med att Gusten inte ligger och sover i hallen. Något som han alltid annars gör om jag kan sitta i lugn och ro framför datorn. 
Och dagen går. Jag är helt nervös hela tiden och har ingen direkt aptit. Men jag lyckades tillslut laga lite mat. Sen var det dags för hämtning och i god tid beger jag mig tillbaka till förskolan. När jag kommer fram går det runt nyvakna småtroll med bara tröjor och blöjor lite här och där på Krusbäret. Personalen håller på att tända och och dra upp persiennerna och får syn på mig: ”- Gusten sover”. Jag känner hur en enorm sten faller från mitt bröst. Jag får komma in och detta är vad som möter mig:
Sovande vagnkille. (klicka här för större bild)
Där låg han alltså. Och sov i en barnvagn inomhus. Precis som hemma. Vår inskolningsfröken hade försökt att lägga honom men han hade vägrat att ligga ner på madrassen. Han hade tyckt det var okej att vara där inne och hade suttit och läst lite. Och sen hade hon lagt sig ner själv och låtsats sova, men då hade han bara dragit i henne och försökt väcka henne igen. Då hade hon kommit ihåg att jag sagt att han alltid sover middag i barnvagnen hemma och rullat in tvillingvagnen som de har för utflykter in i sovsalen. Där hade hon bara rullat honom lite fram och tillbaka och då hade han somnat som en stock, redan vid halv ett. Och när jag kom vid två sov han alltså fortfarande. Åh. Visst, man kan se det som ett nederlag i sig, att han tvunget skulle sova i vagnen, men det viktigaste är ju att han kan sova överhuvudtaget på dagis, hur han sover där kanske löser sig lite lättare längre fram.
Annars hade dagen gått bra också. Han hade varit med och lekt ännu mer och tydligen ätit fint också. Och bara några sekunder efter jag tagit den första bilden, så kisar två små blå ögon mot mig:
Nyvaken vagnkille. (klicka här för större bild)
Han verkade väldigt förvånad över att se mig, verkade det som. Först går pappa och är borta halva dagen. Sen somnar jag och när jag vaknar så är han tillbaka igen. Mycket konstigt. Borde kanske ha somnat tidigare...
En lättad pappa och en väldigt glad Gusten packar i alla fall ihop sina saker och går tillsammans hemåt igen. Vi ringer mamma Josefin på vägen och berättar allt. Det blir en av de absolut finaste promenaderna vi har tagit tillsammans, mycket eftersom all nervositet och alla anspänningar hade släppt då.
Så idag var det dags för samma sak. Jag lämnade ännu snabbare, tog bara av mig skorna och gick in och klädde av honom och sa sen hej då. Det blev ett liknande avsked med lite tårar från Gusten när han fångades upp av fröken, men jag kände redan då hur mitt pappahjärta hade rustat upp lite bättre, och det sved inte riktigt lika många meter av promenaden hem. Sen flög dagen förbi och jag kunde jobba en hel del. Så himla roligt det är att kunna jobba med något man verkligen gillar och samtidigt veta att Gusten är på en rolig och trygg plats och har det väldigt bra och kul. Det är verkligen en stor gåva, när allt kan klaffa så bra.
Plötsligt är klockan nästan två igen och jag kilar tillbaka till förskolan. Idag möts jag av Gusten och fröken redan ute i korridoren. Hon är på väg ut för att flytta bilen för att snöplogen ska komma fram och tänkte tajma det med min ankomst. Gusten har sina vinterkängor på sig och även den svarta lurvjackan han har under overallen annars. Han hade tydligen velat ha på sig dessa plagg hela dagen, eftersom han inte riktigt var i samma form idag tydligen, och de kände att om det gjorde honom mera trygg så fick han gärna det. Han hade t o m gjort morgongympan i kängorna. Galna unge! Annars hade han varit lite tröttare idag (han sov i vår säng i natt och hostade en del) och hade inte ätit så bra. Sen hade han stupat i vagnen på sovstunden på samma sätt, redan efter 12 någon gång, och sovit till kvart i två. Så trots en lite sämre dag hade han ändå hållit ihop bra och vår förskollärare var jättenöjd med hur det hade gått hittills. Vi fick en bra pratstund där ute i korridoren och allt kändes helt underbart när vi gick därifrån. Vi ringde Josefin på vägen hem igen och berättade de glada nyheterna. Ikväll har vi haft Åsa, Andreas och fina Hugo på besök. En riktigt bra dag alltså.
Det verkar som det kommer ordna sig med Gusten på förskola trots allt. Bara han får en chans att vara där och slipper alltför mycket sjukdomar. Vi håller lite extra koll nu pga dagens form, men vi hoppas fortfarande att det är efterdyningar från senaste förkylningen/inflammationen. Det får morgondagen utvisa. God natt!
Feb
23
Pigg kille på morgonen. Busar med mammas vante.
Gusten inskolning på förskolan fortsätter. Efter en lyckad återupptagning igår, efter alla sjukdomar, skulle Gusten få stanna där mellan 9-12 idag. Det betydde alltså att han skulle få testa på lunch en gång till. Något som ju inte gick jättebra förra gången. Så i morse var jag bara där en kort sväng, sen sa jag hej då och kunde gå hem och jobba lite på allvar någon timma för första gången. Så himla bra för Gusten att vara på förskola, och himla skönt för mig att kunna jobba med gott samvete. Innan jag gick så fick jag även lappen från Försäkringskassan påskriven och jag har nu vabbat mina två första (och antagligen inte sista ) dagar i livet! Jag fixade inte med att anmäla att jag missade jobb förrän på torsdagen så det blev bara två dagar denna gång. Det är ju verkligen inget att vara glad över, men det känns ändå lite speciellt att vara en i VAB-gänget nu, efter att man hört så mycket om det innan. Det är ett fint land vi bor i, där staten bryr sig om våra barn så mycket.
Eftersom förskolan inte hör av sig förstår jag att allt har gått bra och lite innan 12 beger jag mig tillbaka till Krusbäret igen. Jag kommer fram, smyger in och det är helt knäpptyst. Inte en endaste unge syns till. Så ser fröknarna mig och ropar på Gusten. Han var inne i ”sovrummet” med alla de andra barnen eftersom han blivit så nyfiken när de släckte ner och och bäddade. Han hade tydligen satt sig och läst en bok precis innan jag kom, något som kanske bådar gott inför morgondagen. Han kommer ut, får syn på mig, säger ”phappah!” och springer emot mig. Åh! Oj! Det var en helt ny och alldeles underbar känsla. Det verkar ju nästan som om att han hade saknat mig.
Jag frågade hur det hade gått och det hade tydligen inte varit några problem idag heller. Han hade lekt på bra och även lunchen hade fungerat. Det var pasta med tonfiskröra och han hade ätit en del tydligen. Jag har svårt att uppskatta vad de tycker är ”bra” där på förskolan, men det lät som om han hade fått i sig en acceptabel mängd mat, samt mycket mjölk!
Så jag packar ner Gusten i vagnen och går hemåt. Väl hemma hinner jag gå några varv utanför huset i Gusten slocknar i vagnen. Jag bakar och plockar under tiden. Sen vaknar han, inte på det bästa humöret, men snart så blir det bra igen. Om han får sitta och läsa i sin Pelle Svanslös-bok medan jag matar honom (hmph!) med gröt så går allt bra. Vi har märkt ett visst nytt (ganska svängigt) humör som kom samtidigt som aptiten och energin kom tillbaka efter öroninflammationen. Det är nu trotset börjar på allvar känns det som.
Utslagen förskolekille i vagnen.
Ikväll hade vi Frank och hans föräldrar på besök. Vi åt en god pastasallad och jag hade bakat kärleksmums. Det är så himla kul att träffa jämnåriga Frank och höra om hans förskola och liv. Frank sprutar ut nya ord hela tiden och verkar ha lärt sig massor på den lite längre tid han hunnit vara på dagis.
I morgon är det dags för det största förskoletestet hittills – sovstunden. Jag ska lämna honom vid nio och inte hämta förrän 14 är det sagt. Fem(!) timmar utan pappa! Hur ska det gå? Jag är mest orolig för mig faktiskt. Men går inte sömnen bra så ringer de, och så får jag komma och hämta honom. Men nu håller vi alla tummar för att Gusten 1) håller sig frisk och 2) kan sova på dagis. Håll hårt nu!
Feb
11
Men, hur går det med Gustens inskolning då? Det kanske ni undrar?
Och hur har de det i Lund annars? Kanske ni också frågar er?
Svaren blir väl inte så bra, respektive ganska så bra. Gustens inskolning har verkligen haltat den här veckan efter en ganska så bra start på första veckan. Den här veckan började med en mysig feberfri måndag. Vi hade det bra hemma Gusten och jag, men var båda sugna på att få komma tillbaka till förskolan. Inskolning skulle ju antagligen gå fortsatt bra om han håller sig frisk, skrev jag, men det var precis det han inte gjorde.
Det började med en helvetesnatt mellan måndagen och tisdagen. Han vaknade lite efter midnatt och var pigg och ville inte somna om. Han vill sitta upp i sängen och leka och var inte alls intresserad av att sova. Först vid 03 gav vi honom lite välling, som han inte får på natten annars, och då slappnade han av och sov sen oroligt med mig resten av natten. Josefin sov ute på soffan för att klara av att jobba dagen efteråt. Efter 05 vaknade jag och då sov Gusten lite djupare så då gick jag ut och bytte plats med Josefin, som kunde få någon timme till i sängen.
På tisdag morgon var han ändå pigg och verkade fortsatt frisk, även om mamman och pappan var två levande halvdöda. Josefins släpade sig till jobbet och jag släpade iväg Gusten och mig själv till förskolan. Vi var där mellan 9-11 igen, men vi kunde inte stanna på lunch eftersom vår förskollärare var hemma och vabbade. Men jag lämnade honom själv under hela den tiden och han lekte på som vanligt och hade även tytt sig lite mer till en annan förskollärare. Så det var ju bra. Jag köpte lite nudlar och vårrullar på vägen hem och vi gick hem och lunchade. Han började bli lite snorig tyckte jag, men näsan verkar rinna mest hela tiden på dessa små (och även vuxna ju) när man är ute i den här kylan, så jag tänkte inte mer på det. Efter maten lade jag honom i vagnen, som alltid nu för tiden, och vi gick ut för att sova. Han var lite svårsomnad, men efter 20-25 minuter sov han sött. Jag gick in igen, ställde vagnen i hallen och hade precis slappnat av när jag hörde honom hosta till från vagnen. Sen kom lite gnäll och så var han vaken igen. Han ville inte vila med mig sängen och var väldigt ledsen så då gick vi ut för att somna om igen, eftersom han fortfarande var jättetrött. Vi gick och gick och gick. Runt runt i kvarteret. Men det gick inte. Jag gick in en sväng igen, han var ledsen, jag bar på honom, men han kunde inte somna på något sätt. Tillslut gick vi ut för en tredje gång och med en bananmuta kunde jag få honom att somna igen. Så jag gick in igen, men efter kanske 15-20 min, när jag precis hade lagt mig och blundat, hör jag honom gråta i hallen igen. Just denna dag var ju lite vila på dagen extra viktigt för mig också, efter den tuffa natt vi hade haft. Men nej, så skulle det inte bli. Resten av dagen går vi båda i ett töcken och det blir mycket vilande och mysande och även tårar från en övertrött Gusten. Men ingen sömn. Det börjar också komma mer och mer snor.
Josefin kommer hem med semlor(!) vid 17 och jag får även vila 30-40 minuter innan maten. Guld värt! På kvällen skulle jag nämligen på bio med Franks pappa Fredrik och utan vila hade det nog inte gått. Men Josefin tog nattningen och jag kunde kila iväg lite innan 20 för att möta upp för en öl innan bion. Sen såg vi The Road och en riktigt jobbig dag avrundades med en riktigt fin kväll.
Han sov dåligt även natten mellan tisdagen och onsdagen och vi hade hans säng i vårt rum. Han var nu riktigt förkyld och vi stannade således hemma från förskolan på onsdagen. Hela dagen var ungefär samma visa som på tisdagen. Han kunde inte somna i vagnen och ville inte sova i sängen eller i famnen. Jag bar honom i famnen i stort sett hela dagen och runt 15 somnar vi båda i den stora sängen framför Thomas och vännerna. På kvällen tar Josefin ännu en nattning och jag åker iväg till Malmö och spelar basket. Utan de två ”lediga” kvällarna hade jag nog inte orkat med allt lika bra, och jag är så glad att vi är två i det här. Josefin är en hjälte som jobbar hela dagarna och sen kommer hem och kavlar upp ärmarna. Gravid och allt.
En vanlig syn här hemma för mig. Gusten ovanpå mig. Vilande eller busande.
Så idag, torsdag, har vi stannat hemma från förskolan också. Vi tänkte detta som en feberfri snordag bara, han har bara haft låg feber under hela denna förkylning och så fort det värsta snorandet är över tänkte vi gå tillbaka till förskolan. Men så kom det grönt snor idag och han var verkligen förkyld. Han hade också lite feber runt lunch och vi bestämde ganska snart att han skulle få stanna hemma i morgon också. Han kunde dock äta bättre idag och han sov bättre natten till idag också. Och så somnade han ute i vagnen igen för första gången på två dagar. Lycka! Jag kunde vila lite och han fick någon timme finfin dagssömn.
Nu sover han sött i sin säng och jag kan blogga för första gången sen i måndags. Jag har verkligen inte haft en enda stund över att ens skriva en liten uppdatering. Och systemkameran är på lagning, efter att jag hade den i golvet i julas och blixten inte fäller upp sig längre :(, och min nya mobil är på lagning eftersom mikrofonen inte fungerar. Så det blir inte så lätt att lägga upp bilder eller skicka in små korta inlägg heller. Men snart är allt fixat, Gusten kommer bli frisk och vi kommer komma igång med de nya rutinerna.
Men så börjar ju Gusten förskolan på allvar snart, vad ska vi blogga om då?
(antagligen om fler förkylningar… scheisse.)
Feb
7
Trots att inskolningen går så bra blir det en ny liten paus i planeringen i morgon. Igår (lördag) vid nattning så klunkade Gusten i sig de sista dropparna välling innan han vände sig på sidan och kräkte upp allt igen, plus bananen han fått till efterrätt och säkert en del av kvällsmaten också. Halva vår säng blev nedkräkt och det var bara att byta lakan, ta tempen (39,5), ge alvedon och börja nattningen igen. Han somnade ganska snabbt dock och sov sen till 07:20. Idag (söndag) var det meningen att vi skulle bjuda hit Åsa, Andreas och Hugo på brunch på morgonen och efter en genomgång av Gusten verkade han både pigg och hade nästan ingen feber. Så de kom över och Gusten var lekfull som vanligt. Efter lunch så somnade han i vagnen som vanligt och Å, A och H åkte hem igen. När han sen vaknade, efter 2,5 timmar(!), var han alldeles febrig igen och lite klängig. Så vi kurade honom med massor av vatten, lite gröt och han fick även smaka på en glasspinne för att svalka av sig lite.
Så nu blir det till att följa förskolans riktlinjer med en feberfri dag innan man får komma tillbaka igen och ringa dem tidigt i morgon och meddela att vi stannar hemma. Han har inga andra symptom och vi misstänker därför att det är tandsprickningen som spökar igen. En feber borde inte bara komma ensam väl? Vi har dock inte sett några nya tänder, men de som är på gång håller verkligen på att växa sig stora nu.
Vi håller tummarna för att han är feberfri i morgon så att vi kan gå tillbaka och leka med de nya kompisarna på förskolan på tisdag. Och sen testa på att sova där också på onsdag eller torsdag. Stora planer för vår lille kille alltså. Om han håller sig frisk.
Feb
7
Inskolningen fortsätter även om jag inte är världens snabbaste på att rapportera om den. I fredags var det dags för att återigen infinna sig på förskolan vid nio. Planen var att Gusten skulle vara utan mig ganska mycket den dagen så redan vid lite efter nio sa jag hej då till honom och tog en promenad. Eftersom vi bor så nära förskolan och det går så bra för Gusten tycker förskolläraren att det är okej att jag går hem medan Gusten inskolas istället för att sitta i personalrummet som många andra gör. Jag tyckte dock det var lite väl magstarkt att bara vandra hem igen när jag skulle lämna honom ensam en längre tid så jag passade på att göra ett ärendet istället. Så klart så fungerar inte mikrofonen på iPhonen och jag tänkte gå till Telia och fråga om det. Men det var ju inte öppet där förrän tio så jag hamnade på caféet precis bredvid och satt och läste och fikade ett tag istället. Det kändes skönt att hålla sig ute på stan ändå så att jag snabbare kunde ta mig tillbaka till förskolan ifall de skulle ringa.
Gusten skulle vara utan mig ända fram till tolv och skulle även få äta med de andra barnen denna dag. Så jag satt och fikade och runt halv elva gick jag över till Telia om berättade om telefonen. Jag hade fortfarande inte hört något från förskolan när jag gick därifrån så jag antog att allt hade gått vägen så långt. Eftersom Gusten skulle äta där och sen gå hem antog jag att han skulle somna i vagnen då vid 12 som han brukar. Så jag gick förbi förskolan och hämtade sittvagnen som han hade åkt i på morgonen och gick hem med den för att byta mot liggvagnen istället. Jag gick bara hem och vände och sen tillbaka och satte mig och läste i personalrummet. Vid 11.40 hör jag en bekant röst komma in i rummet bredvid och snart tittar Gustens lilla huvud in genom dörren med fröken hack i häl.
Allt hade gått jättebra! Han hade lekt på som vanligt. Han hade bonkat i huvudet i ett av borden och ”gnällt någon sekund, sen hade allt blivit bra igen” och de hade haft gympa och han hade ”först varit tveksam till gympan men sen blev det musik och då hade han dansat med kompisarna”. Åh, jag kan verkligen se Gusten svänga loss med sina nya vänner där. Han älskar ju att dansa. 
Men sen var det dagens stora prövning – nämligen maten. Det hade inte gått så bra. Han hade först plockat lite med fingrarna och sen hade de försökt mata honom lite men det hade kommit ut igen. Det var moussaka som bjöds och han verkade haft svårt med auberginebitarna. Det har vi alltid sagt, att han är duktig med nya och annorlunda smaker med väldigt petig när det kommer till konsistens. Så det var ju ett mindre nederlag men Gusten verkade glad ändå. Så jag stoppade honom i vagnen och tänkte gå hem och ge honom lite chili con carne från dagen innan. Men jag märkte snabbt hur trött han var där i vagnen och hittade istället en banan i skötväskan som han mumsade i sig innan han somnade sött, helt slut efter en halv dag på dagis.
Feb
4
Igår blev det ju en paus i inskolningen, men idag var vi på det igen. I tisdags var vi där 10-11 igen och Gusten lekte på fint. Pojken från i måndags stannade inne med honom igen och ett tag lekte jag med honom och Gusten lekte med fröken (i brist på ett bättre ord). Hon tyckte att det gick så bra att jag skulle testa att gå ifrån en stund redan på onsdagen. Men ja, sen kom ju onsdagen och vi fick inte komma pga personalbrist. Men det gick ingen nöd på oss, vi tog en långpromenad och lekte en hel del i snön:
(Jag passade på att provfilma lite med iPhonen också. Filmen har dock inget ljud, det verkar vara något fel på telefonens inbyggda mikrofon 
)
I morse traskade jag och Gusten iväg till förskolan igen för dag tre av inskolningen. Idag var vi där redan vid 09 och var med på samlingen vid halv 10. Gusten lekte glatt med alla barnen och jag blev även involverad i en hel del lekar av de andra barnen. Så himla mysigt att vara på en plats med massor av småttingar, de flesta knappt 2 år. Vid samlingen vågade Gusten inte riktigt sitta ner i ring med de andra barnen utan stod bak vid mig, som satt på en stol utanför ringen. De sjöng några sånger och ett av barnen gick runt och räknade in allihopa. Alla utom en var där idag, så 11 stycken, med Gusten inräknat, var på plats. Sen delade samma barn ut apelsinbitar och efter att Gusten plockat en frågade ”vår” fröken om han ville sitta hos henne och äta. Då gick han dit och satte sig i hennes knä. Lycka! Så himla fint.
Lite efter 10 bestämde vi att jag skulle gå iväg till personalrummet ett tag. Att vara borta runt 30 minuter var en bra start tydligen. Så jag sade tydligt hej då och klappade om Gusten, som inte brydde sig nämnvärt om mig när han lekte, och gick iväg. I personalrummet tog jag en kopp kaffe och satte mig och läste lite. Jag trodde kanske någonstans att Gusten skulle bli lite ledsen och väntade lite på att bli hämtad. Efter c:a 30 minuter hade det inte dykt upp någon mer i personalrummet och jag smög tillbaka. Där lekte alla barnen och Gusten var med som vilken unge som helst. Fröken sa att hon hade tänkte att jag t o m kunde ha stannat borta en stund till men att detta blev lagom som första gång. Allt hade gått jättebra. En gång hade han verkat lite orolig och letat efter något (kanske pappan?) men då hade han hämtat fröken och allt hade blivit bra igen. Så vid elva började Gusten bli riktigt trött (och jag eftersom han var vaken mellan halv fyra och fem i natt) så då gick vi hem.
I morgon ska vi dit vid 09 igen och jag ska gå ifrån redan innan samlingen vid halv 10. Sen ska han få vara kvar och äta också vid halv tolv och så hämtar jag vid tolv. Spännande! Det känns redan bra och jag tror att det kommer gå vägen. Vår fröken tycker att det går väldigt bra för Gusten och han verkar redan ty sig till henne. Alla de andra barnen verkar så snälla också, och de leker redan lite med Gusten (och med mig ).
Återkommer i morgon med en ny rapport om hur det går när Gusten är utan mig den längsta stunden hittills. Håll tummarna för att det ska gå bra!
Gusten smyger i hallen på sin avdelning. Han har fått en egen plats på andra sidan från där han står.
Matrummet.
Det mysiga personalrummet med gamla möbler och sköna soffor.
En väldigt spänd med god kopp kaffe i personalrummet.
Det var lite udda bilder från Gustens förskola. Jag smygfotar lite nu i början med mobilen bara. Det blir säkert fler och bättre bilder längre fram.
Feb
1
Det började redan i morse. Jag vaknade och var helt nervös. Gusten skulle inskolas på förskola vid 10 och jag hade svårt att äta frukost. Ni som följer mitt twittrande fick snabbt en inblick:
”Snart bara en timme kvar till Gusten börjar inskolningen på förskolan. Gusten verkar lugn, pappan är nervös.”
Eftersom vi aldrig besökte just denna förskolan när vi gjorde våra besök i våras så var vi ju inte helt säkra på vad det skulle vara för ställe. Och jag var inte helt säker på om jag skulle hitta dit, än mindre hitta in. Det, och att komma i tid, var det som stressade upp mig mest från att jag slog upp ögonlocken i morse. Jag blev inte helt lugn förrän jag satte min fot innanför dörren på förskolan en stund senare. Det skulle dock visa sig att det inte var helt enkelt att komma in.
I god tid efter frukost packade jag ner Gusten i vagnen och började kämpa mig bort genom ett snöigt och oplogat Lund. Förskolan ligger nära så vi var där runt en kvart för tidigt. Jag går in genom grinden och kör fram till dörren. Jag drar i handtaget – låst. Jag tittar in genom ett fönster till höger om mig och ser två kvinnor klä på några småttingar. De tittar på mig och fortsätter sen med påklädningen. Snart kommer det ett gäng barn och samma två kvinnor och fortsätter att klä på småttingarna innanför den låsta dörren. Jag ler mot dem och pekar lite på dörren. De bara stirrar på mig och barnen klättrar upp i fönstret och trycker sina små runda ansikten mot rutorna. ”Vill ni komma in, vill ni komma in!?” ropar de. ”Hemskt gärna” säger jag. Den ena kvinnan går iväg den andra tittar på mig. ”De kommer inte in. De vill inte komma in” börjar barnen ropa. ”Det vill vi visst det!” tänker jag men vill inte möta deras blickar längre eftersom det börjar kännas fånigt. Varför tror de att jag står där utanför med min son som ett fån?
Efter ett tag kommer en äldre kvinna och öppnar dörren:
- Ville du något?
- Ja, öh, jag skulle på inskolning här med Gusten idag.
- Vilken avdelning ska du till? Vet du det?
- Jo, Krusbäret.
- Aha, det här är Blåbäret, gå ut samma väg du kom och gå sen in på den exakt likadana gården här bredvid. Där ligger Krusbäret. Jag säger till att du kommer. Och tänk på att använda båda handtagen, säger hon, och pekar på det övre handtaget i huvudhöjd. Dörren var alltså inte alls låst och det var därför de vuxna och alla barnen undrade varför vi bara stod där. Aha! Men hur skulle jag och Gusten kunna veta det, dagisrookies som vi är.
Jag baxar iväg vagnen till den andra gården, parkerar och öppnar båda handtagen och kliver in med Gusten.
- Hej, jag skulle på inskolning här idag.
- Heeej Gusten!!, ropar en kvinna till höger om mig. Hon presenterar sig och det visar sig vara förskolläraren som ska ta emot oss (jag låter henne förbli anonym).
Barnen på avdelningen ska precis gå ut och det blir snabbt tomt där. Förutom en liten pojke som sitter kvar ensam på golvet. Han mår inte helt bra idag och ska vara inne, säger förskolläraren. Gusten börjar genast undersöka stället medan hon visar oss runt. Det är nyrenoverat sommaren 2009. Det är stora ljusa rum med vita väggar och gröna golv. 12 barn med Gusten, kanske 13 i mars, och tre stycken lärare. Hon visar oss bort i korridoren och berättar om de andra avdelningarna. Det är ett jättestort långsmalt hus med en lång korridor genom hela. Det finns småbarnsavdelningar, syskonavdelningar och avdelningar för större barn. De små barnen har egna mindre gårdar att leka på, men kan även vara ute under hårdare uppsikt med de större barnen på den jättestora, fina gården på husets kortända.
Hon visar oss vidare bort till köket där vi får hälsa på kocken som lagar all mat på plats. Han är en jätterolig typ direkt hämtad från en Disneyfilm, lite som den smale kocken i Lady & Lufsen. Vi får även titta in i personalrummet där jag kommer spendera en hel del tid under inskolningen när jag ska ”försvinna” och G ska vara själv. Där finns kaffe och vindruvor och mysiga gamla soffor, stolar och bord. Känns verkligen hemtrevligt.
Gusten har tagit med sig en liten rosa dockvagn från sin avdelning som han puttar framför sig under hela rundvandringen. Jag frågar lite mer om tiden och det är samling 09:30, lek ute från 10 till 11. Lunch vid 11.30 och vila 12-14. Vid14.30 är det mellanmål och sen fri lek resten av dagen. De äter även frukost runt 08 men vi bestämmer att det blir bäst att lämna vid 09 och hämta efter mellis vid 15. Vi får se om vi kan få ihop det med jobb för mig under den tiden, och att vi inte behöver pussla för mycket med annat. I sådana fall blir det hämtning 14 istället.
Vid 11 kommer alla barnen in igen och rummen fylls snabbt med lek. Vi kommer tillbaka från rundvandringen och Gusten finner sig snabbt och börjar plocka med trätågen på golvet. Barnen på Krusbäret är mellan 1-3 år men de flesta är precis runt 18 månader. Alla jag ser verkar jämngamla med Gusten och tittar nyfiket på den nye lekkamraten. Gusten plockar fram några böcker och börjar bläddra lite, då säger läraren att det är dags att säga hej då och att vi ses igen i morgon. En timme bara flög förbi och om Gusten hade fått bestämma hade vi kunnat stanna hela dagen. Men vi ska tillbaka för samma vända i morgon, 10-11, och sen trappas inskolningen stegvis upp varannan dag. Verkar riktigt vettigt och av Gusten att döma kommer det att gå bra. Men vi får se hur det blir när det kommer till avsked…
Vi klär på oss igen, vinkar adjö till alla barnen och beger oss hemåt. Gusten sitter speedad i vagnen och undrar nog lite vad som nyss hände. Jag går där överlycklig för den fina förskola vi lyckats hitta till vår son. Det blir nog bra det här.
På Twitter efteråt:
”Första träffen på förskolan avklarad. Det verkar vara ett underbart ställe. Gusten kände sig som hemma direkt.”
Jan
31
Imorgon ska Gusten börja på förskola. Det känns läskigt, även om det är något naturligt. Och jag ska inte vara med på inskolningen utan Oskar ska ha hand om den. Visserligen kommer det nog mest vara information och kanske lite rundvandring imorgon men det känns ändå som en stor dag. Det är svårt att förstå hur lilla killen blivit så stor. Jag kan se honom framför mig imorgon, iklädd fina kläder av Oskar – gömmandes sig bakom Oskars ben och blygt titta fram men inte våga säga något eller göra något alls. Detta blir ju lätt en av de största grejerna som hänt honom hittills. Hu, blir alldeles sentimental när jag tänker på det. Tur att Oskar är den tryggaste person jag vet. Och inte alls lika pjoskig med Gusten som jag heller
Annars har dagen varit fin, vi trotsade snö(o)vädret och åkte in till malmö för frukost-fika hos Åsa, Andreas och Hugo imorse. Hugo har blivit ännu bättre på att krypa och tar sig runt överallt hur lätt som helst. Imponerande att se. Och vi var rejält mätta när vi åkte hem efter att mumsat på mackor med goda pålägg och yoghurt med hallon och blåbär samt kakor! Sen fick jag present också, alltid kul! Speciellt när man inte fyller år eller nåt Jag fick en jättefin goodie-bag (kallar jag det) med smått och gott till mig (får se om jag kommer ihåg allt: polly, energikakor, dextrosol, gravidtidning, drinkmix, läsk och ett jättefint kort/brev) samt en jättegullig body i stl 56. Oh my god vad 56 är litet – Gusten drar ju numera 92 och 74 börjar bli litet för Hugo! Så 56 är minilitet! Men så sött! Jag blev jätteglad!
Resten av dagen har vi tagit det lugnt, hängt hemma, Gusten sov bara en timme efter lunch och det har blivit mycket lek med den lille busen. En av hans favvogrejer just nu är att sno ens plats när man går. Speciellt fåtöljen är han intresserad av – om man suttit där och sen går därifrån är han blixtsnabb upp och gosar in sig där. Sen väntar han med spänning på när man ska upptäcka ”stölden” och ser såå busig och så glad ut när man ser det (och då brukar han bli kittlad också hihi, som straff!). Ikväll blev det hemmagjord pizza och till och med Gusten åt av det (fast han åt ris och fiskbullar som huvudrätt). Härligt! Nu ska det bli damernas dektektivbyrå (när klockan väl är 21.15) på teve innan det blir av att försöka skönsova inför jobbveckan.
SENASTE MOBILBILDERNA
Arkivet – av Oskar Dahlbom- Juliga mandelfrikadeller söndag, december 29, 2013Ett recept på världens godaste mandelfrikadeller cirkulerar runt på internet och dyker upp på olika bloggar då och då. Vi använder oss av ett recept från Coop och de har blivit ett återkommande inslag i vår matlagning. Nu till jul ...
- Sommaren 2013 fredag, juni 7, 2013Efter #blogg100 så gick luften ur mig totalt. Det var otroligt roligt att blogga varje dag, men ofta var det också riktigt plågsamt. Att skriva om något någorlunda vettigt VARJE dag var mödosamt, men jag fick samtidigt väldigt mycket sagt ...
- Snart här: Kallbryggt Kaffi #blogg100 onsdag, maj 1, 2013Det har varit en spännande resa. Från de första stapplande stegen med kallbryggt kaffe i februari fram till idag. Jag har bryggt, smakat, ändrat recept, bryggt, smakat, bjudit och bryggt igen. Men nu sitter allt som det ska. Jag lämnade ...
- Jag har närt Darth Vader vid min barm #blogg100 tisdag, april 30, 2013Ett foto från dagens promenad. Julie i Gustens gamla vårjacka. Men vem är det som uppenbarar sig i skuggan?
- The Coco Series #blogg100 måndag, april 29, 2013Eftersom jag helt har tröttnat på Spreadshirt och faktiskt redan har sålt lite på Redbubble så flyttar jag över min Conan O’Brien-serie till den sistnämnda butiken. Även om Conan hade svårt att följa Barry på The Correspondents’ Dinner så är ...
- Juliga mandelfrikadeller söndag, december 29, 2013
