
Stämpla stämpla! Idag har jag knappt gjort något annat! Förutom att kopiera då förstås! Nu är det snart dags för hemgång! Men tills dess stämplar jag på! 🙂
Postat direkt från mobil via flickr.
Stämpla stämpla! Idag har jag knappt gjort något annat! Förutom att kopiera då förstås! Nu är det snart dags för hemgång! Men tills dess stämplar jag på! 🙂
Postat direkt från mobil via flickr.
Idag var det dags för dag 2 av Linas matkasse. Man får ju bara mat för fem dagar var 14:e dag, så egentligen ska man väl portionera ut det lite. Men vi tycker det är så kul nu i början så vi kör på medan vi har ångan uppe. Och idag var det alltså dags för…
Före
Efter
Det kanske inte är världens mest färggranna mat, men det blir väldigt gott. Vi båda enades om att kycklingrätten (Oskar fick quorn igen, haha) var godare än sejrätten. Men två väldigt lyckade måltider har vi fått ihop hittills. Idag fick Gusten nöja sig med annan mat, eftersom MP tittade förbi och vi började laga lite senare.
Förra veckan tog vi ett stort beslut. Något som kommer att revolutionera vårt sätt att laga mat. Vi gick med i Linas matkasse. Varannan vecka får man en kasse hemkörd med mat för fem dagar (4 pers) och 5 recept.
Och igår så kom första kassen! På menyn denna vecka:
Så idag började vi med den första rätten och det bjöds alltså på Sejfilé hemma hos oss ikväll.
Före
Efter
Josefin åt sejfilé(!), Oskar fick quornfilé och Gusten fick fiskmos. 🙂 Det var jättekul att laga och sen sitta ner och äta något nytt tillsammans, och alla åt ju nästan samma mat. OCH det blev en matlåda till Josi och två till Gusten, samt lite potatisar och sallad över till Oskars lunch. Mycket gott och ganska lättlagat! Detta är nog början på en underbar vänskap.
(Dock så är Josefin skeptisk till Älgskav och tänker bjuda bort en hel del till sina föräldrar) 😀
Vi firar Josefin lite i efterhand. Tårta och tårtfat från hennes snälla svärföräldrar!
Postat direkt från mobil via flickr.
Gusten spanar in de nya kuddarna, tyget och backarna i sitt rum.
Postat direkt från mobil via flickr.
När jag är ute med Gusten på dagarna så har jag numer alltid med mig systemkameran. Jag vill absolut inte missa chansen att dokumentera en fas i hans utveckling eller ett fint ögonblick i hans och mitt liv. Och ja, det blir oftast några bilder varje dag.
Och inte nog med det så har jag ju även en kamera på mobiltelefonen, och den ligger alltid redo i innerfickan på kavajen.
Men så är ju livet, att de där finaste ögonblicken kanske inte är menade att frysas till. De ska vara flyktiga och sen istället växa i de närvarandes sinne och minne och bli något annat, något större. Så detta är ett inlägg utan bilder, som ändå innehåller en minnesbild jag sent ska glömma.
Jag och Gusten var med Frank och hans pappa Fredrik i stadsparken idag. De små killarna lekte lite utanför lekplatsen på en stor gräsplätt. Frank sitter på rumpan och håller på som bäst med att plocka gräs, löv och stenar, och Gusten vandrar runt lite i närheten. Plötsligt går Gusten fram till Frank, lägger armen runt hans nacke och axlar och liksom sätter sig ner i hans knä. Frank välkomnar honom och sen sitter de sådär i kanske 20 sekunder och håller om varandra och bara myser. Varken jag eller Fredrik hinner reagera och fixa med kamera, och ingen av oss vill egentligen ta ögonen från våra söner och det fantastiska vi precis får uppleva. Två små pojkar som vill dela en fin stund tillsammans. Något av det absolut finaste jag sett Gusten göra.
Rutinerna truckar på ganska bra här hemma. Vi tar den ”stora” utflykten på förmiddagarna, oftast till Stadsparken och den fina lekplatsen där, men även åt andra håll och andra äventyr. Denna vecka har vi ju bland annat testat på den stora lekplatsen vid biblioteket i Malmö. Oj, så fin den var! Men vi kom iväg från Lund lite väl sent och vi hann bara vara där en timme. Men det ska vi snart göra om igen. Jag lyckades inte fånga någon fin överblicksbild, och det känns lite konstigt att fota på andras barn, men här är Gusten vid den magiska rutschkanan, och man kan skymta de fina mjuka kullarna i bakgrunden:
Efter den dagliga förmiddagsutflykten skyndar vi oss hem (Gusten håller ofta på att somna i vagnen) och äter lunch. Har jag tur, somnar han till de sista skedarna mat, men numer (som ni har förstått av Josefins inlägg om sömn) är han lite lurigare med sovandet och vi brukar få lägga oss på ”supermadrassen”. När han sen vaknar, efter 1-2 timmar, är det vid 15 dags för mellanmål. Och nu kommer vi till vad inlägget egentligen skulle handla om. Det är nämligen under detta mål vi primärt övar på att Gusten ska äta själv.
Och ja, det går sakta framåt. Det svåraste är egentligen inte för Gusten att lära sig äta, utan att för föräldrarna att samla ihop tillräckligt med tålamod att låta honom kladda på bäst han vill.
Oftast går det som allra bäst när man vänder ryggen till, då brukar det alltid slinka ner någon sked. Som regel är det också mer kladdigt med yoghurt, men det är lättare att torka upp sen. Gröt, som han oftast får, kladdar mindre men hinner det stelna/torka det minsta så sitter det där som berget sen. På bilderna övar vi med yoghurt och lite mackor. Mackbitar går alldeles utmärkt, det är fortfarande skeden som är det svåra. Och på dessa bilder har han fått svårast möjliga sked, en lång. Den är svår att pricka i munnen. Så nu har vi köpt nya skedar eftersom flera av de kortare plastbesticken vi äger är sporks. Alltså sked/gafflar. Inte det optimala när man försöker fånga upp mat. Efter bildhoppet följer lite rörliga bilder också.
Det stora gapet.
Ganska nöjd kille.
Man kan peka med skeden också.
Mest utanför.
Kladdiga fötter.
Det är lättare med händerna.
Och här följer två filmer av självmatningen. Första filmen illustrerar hur det ser ut i början av måltiden. Denna gång ”äter” han med en sån dum lång sked. Observera minspelet på en liten kille som inte riktigt vet hur man ska handskas med en skål med gröt. Och notera att pappa inte alls har så mycket tålamod till en början, utan visar rätt snabbt hur man ska göra:
Och sen plötsligt händer det! Skeden åker in i munnen. Inte med jättemycket mat på, men rörelsen finns där. Och här var det alltså en mindre sked, och det går ju genast bättre. Ni får ursäkta att jag pratar så mycket. Jag hade nog helst velat ta bort ljudet, men tysta filmer blir så spöklika, så ni får dras med min stämma idag:
Där mot slutet av klippet, när han plötsligt tappar fart i ätandet är när det kommer ett tåg utanför. Då kan man ju inte äta.
Klockan är över 22 och jag tänker på sömn. Jag är trött nu, men så är det när man jobbar, man blir trött mycket tidigare än vad man blev innan. Men jag har väl en 40 år på mig att vänja mig så jag klarar mig nog.
Men jag tänker inte skriva sådär mycket mer om min sömn, det är inte jätteintressant tror jag utan Gustens sömnvanor är mer intressanta! Vi hade rätt mycket problem ett tag när Gusten ändrade sin sovrutin bara över en natt. Vi bar alltid honom till sömns, antigen i sele eller i famnen.. men en dag gick det ju bara inte. Så då var vi tvungna att tänka om.. och den där lekmadrassen som vi lagt in i hans lilla rum blev helt plötsligt en räddare i nöden! Och så somnar han nu, utan större problem. Vi ger honom välling i soffan och när han har ungefär halva flaskan kvar så går vi in och lägger oss med honom på madrassen, där han får dricka upp resten av flaskan. Då och då somnar han där med vällingen men oftast inte. Sen ligger man och klappar lite på honom, om han stressar upp sig så kanske man sjunger en sång annars är man mest där och bara andas och blundar – hindrar honom då och då från att krypa iväg eller ställa sig upp. Och det tar kanske 15-30 min varje gång. Oskar är bäst på nattningen, men även jag börjar få till det så han kan somna tryggt med mig också.
Lite jobbigt är att man ibland måste köra samma sak på lunchen (vilket då drabbar den pappaledige mest hihi) men annars känns det jättebra! Och visst är det en del vaknande på nätterna fortfarande, men inte varje natt och jag märker inte av det så mycket då Oskar går upp och lägger sig på madrassen med Gusten tills han somnar. Ja, det som bara skulle vara någon mjuk plats att leka på har plötsligt blivit en supermadrass!
Så här brukar det ungefär se ut när Gusten sover middag! Utslagen som sig bör, innan vi lyfter över honom i spjälsängen.
Det händer så mycket nu och jag har hela tiden 3-4 inlägg i huvudet som väntar på att skrivas ner och postas. Men, som sagt, det blir inte mycket sammanhängande datortid när man har en kille som numer bara klockar 1-2 timmar sömn mitt på dagen, och då ska man helst äta lite själv och plocka lite i hemmet. I alla fall, detta har hänt:
Gustens första lära-gå skor började kännas lite för små för honom, och främst så ville vi att han skulle ha något nytt på fötterna. Lika länge som tanken om att få barn har funnits hos mig, har idén om att barnen ska bära Converse-skor också funnits där. Jag har ju sett andra bebisar med det under mina år, och det ser alltid så bedårande ut. Och jag har själv burit Converse sen minst 10 år tillbaka. Så jag tänkte att jag och sonen skulle matcha lite, och att han skulle få lite extra pepp i sin stepp. Tidigare har vi fingrat på Baby Converse, men de fanns bara i rosa och blått då, och inget av det kändes rätt. Men nu skulle han kunna ha Mini Converse, som finns i fler färger.
Så jag begav mig till Lunds finaste barnbutik – Harmoni Barn. Och jag hade tur, jag sprang på samma försäljare som Josefins hade när hon köpte just de där lära-gå skorna till Gusten för ett helt gäng månader sen. Då mätte hon Gustens fot och mätte även skon, allt för att det skulle passa perfekt. Så samma visa denna gång, upp på disken, av med strumpan, mäta foten, mäta skon – och sen kom dråpslaget: ”Converse säger du? Njaaaa, jag tycker nog att du ska satsa på en rejälare höstkänga…”. Schwoosh! All planering/coolhet/matchning ut genom dörren.
Jaha. Ok. Det blir tydligen mycket blötare utomhus nu till hösten 🙂 och de kanske inte ger det där riktigt stabila stödet för en ny-fotgängare. Ja, det köper jag väl. Hon tyckte att jag gärna kunde köpa Converse också, men att det var bra med en lite mer stabil och fukttålig sko nu till hösten. Sen flöt det bara på med massor av goda råd (det var nära att jag köpte en overall av bara farten 🙂 ) och jag köpte sista paret av förra årets höstmodell för 50% av ursprungspriset. Så istället för 700 betalade vi 350. Inte illa. Jag gick nöjd därifrån, trots att jag inte hade fått med mig det där paret Converseskor, utan varit en duktig pappa och köpt tåliga höstskor till min son. Har jag förlorat mig själv? Eller börjar jag växa upp?
Ni har säkert redan sett det på en hel del av våra foton, men här är de nya skorna, med lära-gå skorna i bakgrunden. Det är ju inga Converse direkt, men de är inte SÅ fula va? 😉